It's time for a Change

Alltså. Varför bry sig om vad andra tycker egentligen?

Jag har i hela mitt liv i stort sett fått inpräntat i skallen "du ska inte bry dig om vad andra tycker" och så vidare. Vuxit upp med hela det paketet. Eftersom att jag såklart vill åtminstone verka vara duktig, stark och säker på mig själv så har jag ju alltid sagt att jag inte bryr mig. Nej, jag bryr mig inte om vad andra tycker.

Varför är jag då så osäker? Det är ju okej att jag inte vill klä mig i senaste modet. Varför är det då såå obekvämt?

Jag vill kunna gå på stan, vilken dag som helst, i så gott som vad som helst, utan att klaga på något sätt eller behöva påminna mig själv om att ingen tittar snett på mig eller höja min självkänsla genom att säga till mig själv att jag är modig, jag klarar att gå igenom den här butiken full med helt normala tonåringar och översminkade halvfjortisar, när jag är helt osminkad iklädd Lolita, eller min kaninväska, eller skjorta, rutig kjol, knästrumpor och röd slips, eller min fina svarta hatt.

Bara att cykla till jobbet med något så självklart som cykelhjälm, överfull ryggsäck, mjukisar och gummistövlar utan att behöva känna mig illa till mods när jag är omringad av ungdomliga, somriga ungdomar i shorts och linne en varm sommardag har fått mig att vilja gömma mig under min luva, eller fått mig att medvetet välja de mindre befolkade gatorna.

Eller att jag känner att jag måste ursäkta mig inför mina kompisar för mitt feta hår, min fula cykel, eller hur konstigt mitt huvud ser ut i min gamla cykelhjälm. Nu när jag faktiskt skriver ner det här låter det ju för jäkla konstigt och o-duktigt. Inte alls det som jag har fått folk att tro. Det var en gång någon som sa till mig att hon beundrade mig för att jag var så modig som vågade vara mig själv. Den dagen jag kan leva upp till det hon sa, den dagen blir det fest och tårta.

Det blir nog nästa års nyårslöfte. Börja stå ut med mig själv tillräckligt mycket för att våga vara mig själv, utan några fåniga försök till att sticka ut, eller för att få uppmärksamhet. Kort och gott mig själv. Att sätta på mig det jag känner för på morgonen, utan vidare funderingar om hur folk kommer titta på mig, oavsett om jag den dagen känner för att klä mig som en fjortis eller en lolita. Jag har ju mina vänner som gillar mig oavsett om mitt hår är lite fett, mitt ansikte är lite avlångt, eller för att jag är för lat för att sminka mig dagligen. De bryr sig inte, så varför vågar jag inte längre gå hem själv från skolan i en lolitaklänning? Det vet jag inte. Fånigt är vad det är.

Imorgon ska jag sätta på mig precis det jag känner för. Oavsett vad. Inga fler ursäkter. Jag tänker inte ens ursäkta mig för att detta inlägg blev lite långt och personligt. Kanske för personligt för en blogg. WHATEVER.

Nu ska jag sova. Godnatt! :)
Ha det bra!~
/Yoshia