David Bowie - Changes
/Yoshia
torsdag 29 september 2011
måndag 26 september 2011
Changes
Jaja, jag har insett något. Något som jag borde insett för länge sedan. Jag kommer inte att bli särskilt mycket bättre på basket än vad jag är nu. Jag har gett upp. Jag har till och från sattsat på basket, och det har till och från varit bara jobbigt och roligt. Nu ska jag bara spela för att det är kul. Enda sedan jag kom hem från Japan så har mitt självförtroende inom basketen bara sjunkigt och sjunkigt, och ligger nu där på botten och skvalpar lite hjälplöst och mesigt. I en månads tid har de 4 basketträningarna varit veckans plåga. Jag har intalat mig att alla tittar på mig och tänkt "vad fan gör hon här" och det har slutat med att jag mest tittar på mig själv från någon form av utifrånperspektiv och ifrågasatt vad fan jag gör på träningarna.
Jag har inte slutat, men spelar nu inte längre med A-laget (jag bad om att få slippa, men jag tvivlar på att Jim skulle låtit mig fortsätta ändå) så nu spelar jag 3 gånger i veckan, två gånger med The Oldies (gamla ligaspelare och sånna som förut spelade väldigt mycket och nu bara vill spela lite för att få motion och för att de tycker det är kul) samt en gång med det lag jag förut var coach till.
Det känns bra. Befriande. Nu ska jag hitta något annat jag finner roande, kanske hittar jag dessutom något jag är bra på, vem vet? ;)
Jag har inte slutat, men spelar nu inte längre med A-laget (jag bad om att få slippa, men jag tvivlar på att Jim skulle låtit mig fortsätta ändå) så nu spelar jag 3 gånger i veckan, två gånger med The Oldies (gamla ligaspelare och sånna som förut spelade väldigt mycket och nu bara vill spela lite för att få motion och för att de tycker det är kul) samt en gång med det lag jag förut var coach till.
Det känns bra. Befriande. Nu ska jag hitta något annat jag finner roande, kanske hittar jag dessutom något jag är bra på, vem vet? ;)
onsdag 14 september 2011
Lagkapten - Ritsuko
Skolan startade, och så även basketträningarna. Även här hade det skett en hel del förändringar.
Först och främst: Våran lagkapten, Ritsu, som jag skrivit om en del tidigare, hade mystiskt slutat. Helt plötsligt utan att säga någonting, och jag fattade ingenting. Ingen nämnde henne något mer över huvud taget och jag vågade inte fråga något om det heller. Det kändes piss. Ritsu hade varit väldigt seriös när det kom till basket, och eftersom att våran tränare, Nakagawa-sensei (som jag förövrigt ogillade skarpt) kom väldigt sällan på våra träningar så var det oftast hon som såg till att vi sprang på, även om alla egentligen bara ville ställa in träningen och gå hem. Men samtidigt var hon ofantligt duktig, gjorde alla övningar och rörelse till 100%, mer träningsvillig människa har jag nog aldrig mött. Hon var även väldigt glad, snäll och lätt att prata med. När någon var ledsen, eller hade något på hjärtat, var det alltid henne man gick till. Det hände hela 3 gånger under tiden jag var där, att hon lämnade träningen med en annan i laget, satte sig ned i klubbrummet, och lät dem gråta ut på hennes axel. Även jag hade en period i början av året, innan jordbävningen, då jag började ifrågasätta både mig själv och varför jag inte bara slutar spela basket.
Jag blev så upprörd och arg under en träning (mycket eftersom att Nakagawa-sensei var närvarande), att jag sprang fram till honom och sa artigt, men bestämt, med gråten i halsen "Jag går till klubbrummet en snabbis". Sagt och gjort, jag sprang dit och lugnade ner mig i ca 20 minuter, då jag till sist kravlade mig iväg till hallen igen för att avsluta träningen.
Efter träningen var det ingen som sa någonting till mig, förutom Ritsu. Hon gick fram till mig, och hon frågade mig om jag var okej och hon sa att hon hoppas att jag visste att jag alltid kunde komma till henne och prata om det var något.
Jag tänkte igenom det hela och kände mig skyldig till att åtminstone försöka förklara varför jag hade gjort som jag gjorde, så jag satt mig ned och skrev ett långt mejl till henne. Jag skrev i stort sett varför jag blivit arg, men att hon inte behövde oroa sig, eftersom att jag var okej.
Jag fick ett fantastiskt fint svar, och jag har fortfarande kvar det och tittar på det ibland när jag vill finna kraft till att fortsätta.
Nu hade denna fantastiska tjej plötsligt försvunnit och jag hade inte fått chansen till att vare sig säga tack eller hejdå. Även solen har ju fläckar, och jag visste sen tidigare att Ritsu skolkade en hel del och inte riktigt orkade med studierna. Så jag trodde att hon tyckt att det blev för mycket med både basketen och studierna.
I juni, när min vistelse i Japan började lida mot sitt slut, så kom jag och Sayuri in på ämnet Ritsu när vi åkte hem från skolan en kväll. Sayuri berättade att hon inte bara slutat i basketklubben, hon hade, till min stora förvåning, även hoppat av skolan. Wtf liksom?? En av mina största förebilder hade alltså helt plötsligt hoppat av skolan, utan att säga ett ord till varken mig eller Sayuri.
Jag har än idag inte en aning om vad som blev av henne eller vad hon gör just nu, och jag har inte kunnat varken tacka henne eller säga hejdå.
Det känns piss. Jag får bara hoppas att hon är lycklig, och fortfarande spelar basket där ute någonstans.
/Yoshia
söndag 11 september 2011
En kylig septembermorgon
Söndag. Klockan 10.33. 11 September 2011. 10 grader Celsius. Grått och rått. En lycklig nybildad familj står och tar kort på sin 2 åriga som som plockar blåbär i skogen. Gulligt. Lyckligt.
Ett äldre par i matchande träningsoveraller promenerar med rask takt flåsandes upp för backen. De har väl läst någonstans att motion är bra för kroppen, och beslutade sig därför att tillsammans ta itu träningen, för ett hälsosammare liv.
En kvinna blev väckt av sin lilla älskade, skällande, hund som prompt ville ut och bajsa. Nu går de i skogen tillsammans denna gråa kalla septemberdag.
En överviktig man med mycket, grått skägg lyfter långsamt armarna upp mot himlen, stående på en grusparkering. En dam med vit basker och käpp går ensam långsamt upp för backen.
En ovanligt morgonpigg 17åring med sminkrester i ansiktet joggar i ett hyfsat tempo fram genom skogen. Den slarviga hästsvansen slår fram och tillbaka i takt med fotstegen. Hon ökar i uppförsbackarna, försöker tvinga de halvsovande benen att springa snabbare. Hon försöker kompensera för gårdagens handlingar. Hon ångrar dock inget, men är rädd att hon kommer att göra det, sådär lagom tills nästa helg.
Jag ska bli bättre på att skriva blogg. Skriva mer. Det är ju kul att skriva. Men skriver jag för mycket ser jag snabbt hur kvalitén på inläggen sjunker i rasande fart. Jag vill inte skriva om vad jag gör om dagarna. Men då blir det så mycket svårare att sätta sig ned att skriva något. Vi får väl se hur det blir.
/Yoshia (det har börjar regna ute nu förresten, vilken tur att jag hann ut och sprang innan! :D)
Ett äldre par i matchande träningsoveraller promenerar med rask takt flåsandes upp för backen. De har väl läst någonstans att motion är bra för kroppen, och beslutade sig därför att tillsammans ta itu träningen, för ett hälsosammare liv.
En kvinna blev väckt av sin lilla älskade, skällande, hund som prompt ville ut och bajsa. Nu går de i skogen tillsammans denna gråa kalla septemberdag.
En överviktig man med mycket, grått skägg lyfter långsamt armarna upp mot himlen, stående på en grusparkering. En dam med vit basker och käpp går ensam långsamt upp för backen.
En ovanligt morgonpigg 17åring med sminkrester i ansiktet joggar i ett hyfsat tempo fram genom skogen. Den slarviga hästsvansen slår fram och tillbaka i takt med fotstegen. Hon ökar i uppförsbackarna, försöker tvinga de halvsovande benen att springa snabbare. Hon försöker kompensera för gårdagens handlingar. Hon ångrar dock inget, men är rädd att hon kommer att göra det, sådär lagom tills nästa helg.
Jag ska bli bättre på att skriva blogg. Skriva mer. Det är ju kul att skriva. Men skriver jag för mycket ser jag snabbt hur kvalitén på inläggen sjunker i rasande fart. Jag vill inte skriva om vad jag gör om dagarna. Men då blir det så mycket svårare att sätta sig ned att skriva något. Vi får väl se hur det blir.
/Yoshia (det har börjar regna ute nu förresten, vilken tur att jag hann ut och sprang innan! :D)
torsdag 8 september 2011
Owl City
Konserter i all ära. Men vem väljer att sätta en konsert på en ONSDAG mitt i en HELT VANLIG VECKA?
Uppenbarligen så gör Owl City det. Jag vill se dem i Stockholm den 5:te Oktober, det är grejen. Jag har personligen inga problem med det hela. Jag har absolut ingenting emot att ta ledigt två dagar från skolan, spendera massa pengar på att ta mig hela vägen ner till Stockholm och dessutom betala massa pengar för att få tag på biljetter, det är något jag lätt skulle kunna göra för att få se Owl City live.
Det är dock fett ovärt att gå på en konsert helt ensam. Det är här mitt problem kommer. Hur sjutton ska jag lyckas övertala någon i min bekantskapskrets att hänga med mig att ta ledigt/skolka (tack vare de nya dumma "du-får-inte-ta-ledigt-från-skolan-reglerna"), betala massa för att komma ned till Stockholm och sedan ännu mer för att få konsertbiljett. Aaaahhw.
Jag ska ge det ett helhjärtat försök i alla fall. Det förtjänar Owl City. Jag ska fråga runt lite, så får vi se! Det ska nog gå ändå. För tänk vad underbart att få se underbara Owl City live.
Uppenbarligen så gör Owl City det. Jag vill se dem i Stockholm den 5:te Oktober, det är grejen. Jag har personligen inga problem med det hela. Jag har absolut ingenting emot att ta ledigt två dagar från skolan, spendera massa pengar på att ta mig hela vägen ner till Stockholm och dessutom betala massa pengar för att få tag på biljetter, det är något jag lätt skulle kunna göra för att få se Owl City live.
Det är dock fett ovärt att gå på en konsert helt ensam. Det är här mitt problem kommer. Hur sjutton ska jag lyckas övertala någon i min bekantskapskrets att hänga med mig att ta ledigt/skolka (tack vare de nya dumma "du-får-inte-ta-ledigt-från-skolan-reglerna"), betala massa för att komma ned till Stockholm och sedan ännu mer för att få konsertbiljett. Aaaahhw.
Jag ska ge det ett helhjärtat försök i alla fall. Det förtjänar Owl City. Jag ska fråga runt lite, så får vi se! Det ska nog gå ändå. För tänk vad underbart att få se underbara Owl City live.
tisdag 6 september 2011
Knapervisan
Jag tar väl en kaka...
Jag tar kanske TVÅ?
För jag är så liten,
kan inte förstå...
Jag tar väl två stycken.
Nä, nu tar jag TRE!
För jag är så liten
- får inte va' me'.
Jag tar väl tre stycken
- och sen tar jag FYRA!
För att jag är liten,
ja, nästan en.... myra.
Och nu tar jag fyra,
och nu tar jag FEM,
för jag är så lessen
och jag längtar hem.
Jag tar väl fem kakor
- jag tar kanske SEX?
(hoppsan, den kakan -
den var visst ett kex!)
Jag tar väl sex kakor,
jag tar kanske SJU
- för jag är så lessen
och liten, ju...
Jag tar väl sju stycken
och sen tar jag ÅTTA!!
Ja, den som är lessen
behöver en "gotta"
...och elva. Och tretton!
Och sjutton, och nio!
Ja, den som är liten
ska få... FEMTI-TIO!!!
Jag tar kanske TVÅ?
För jag är så liten,
kan inte förstå...
Jag tar väl två stycken.
Nä, nu tar jag TRE!
För jag är så liten
- får inte va' me'.
Jag tar väl tre stycken
- och sen tar jag FYRA!
För att jag är liten,
ja, nästan en.... myra.
Och nu tar jag fyra,
och nu tar jag FEM,
för jag är så lessen
och jag längtar hem.
Jag tar väl fem kakor
- jag tar kanske SEX?
(hoppsan, den kakan -
den var visst ett kex!)
Jag tar väl sex kakor,
jag tar kanske SJU
- för jag är så lessen
och liten, ju...
Jag tar väl sju stycken
och sen tar jag ÅTTA!!
Ja, den som är lessen
behöver en "gotta"
...och elva. Och tretton!
Och sjutton, och nio!
Ja, den som är liten
ska få... FEMTI-TIO!!!
Den tomma kakburken
Har man tagit en kaka så blir det lätt att man tar en till. Och en till. Och ännu en till. Helt plötsligt har man en tom kakburk bredvid sig. Anledningen till att man tar den första kakan beror ofta i mitt fall på att jag antingen är väldigt sötsugen eller vill belöna mig själv med en kaka. I vissa fall så har jag bara väldigt tråkigt och vill ha något att göra, så jag tar en kaka. Man kan säga att jag tar en kaka för att må bättre. När jag nu sitter här, en hel kakburk senare, känner jag att jag mår bättre? Stillade de där kakorna mitt sötsug, mitt bekräftelsebehov eller min tristess? Nej nej och nej. Jag känner mig inte duktigare, jag har inte roligare och jag är absolut inte mindre sugen på kakor såhär tio kakor senare. Snarare så känner jag mig tjock, sorglig, oduktig och om möjligt ännu mera sötsugen. Jag kan inte påstå att jag blivit av med min tristess heller för den delen.
Jag önskar att jag kunnat stå emot mitt sockerberoende redan från start. Det är väl bara att skylla på den svenska godiskulturen. Min fyraåriga bror kom i somras fram till våran mamma och berättade att han inte mådde riktigt bra, att han kanske till och med var lite sjuk, medan han suckade och flåsade lite sjukligt. Han hävdade att han var i behov av lite medicin. Som en bulle till exempel. Ja, en bulle var nog det enda som skulle kunna bota hans dödliga sjukdom.
Fick han sin bulle? Såklart ungen fick en bulle.
Till skillnad från min 4-åriga bror så har jag nu, efter 17 år av kakätande, insätt meningslösheten och de inte allt för trevliga nackdelarna med kakor. Därför har jag kommit till en punkt i livet där jag inte kan låta bli att ifrågasätta mitt kakätande. Om jag inte skulle ha tagit den där första kakan så skulle jag inte känt mig så tjock, ful och dålig som jag nu känner mig. Istället skulle jag kunna känt mig stolt över att jag lyckats stå emot mitt sötsug och inte tagit den där första kakan. På sin höjd så skulle jag varit lite sötsugen, haft lite tråkigt, eller till och med känt mig lite duktig.
Jag ska komma ihåg det här nästa gång jag känner för att ta en kaka. Eller nästa gång jag får för mig att köpa en ny kakburk. Eller en godispåse för den delen. Tro mig, de giftigt färgglada små sockerbomberna har minst samma förödande effekt som den klassiska, jämförelsevis ofarliga, kakan.
Jag önskar att jag kunnat stå emot mitt sockerberoende redan från start. Det är väl bara att skylla på den svenska godiskulturen. Min fyraåriga bror kom i somras fram till våran mamma och berättade att han inte mådde riktigt bra, att han kanske till och med var lite sjuk, medan han suckade och flåsade lite sjukligt. Han hävdade att han var i behov av lite medicin. Som en bulle till exempel. Ja, en bulle var nog det enda som skulle kunna bota hans dödliga sjukdom.
Fick han sin bulle? Såklart ungen fick en bulle.
Till skillnad från min 4-åriga bror så har jag nu, efter 17 år av kakätande, insätt meningslösheten och de inte allt för trevliga nackdelarna med kakor. Därför har jag kommit till en punkt i livet där jag inte kan låta bli att ifrågasätta mitt kakätande. Om jag inte skulle ha tagit den där första kakan så skulle jag inte känt mig så tjock, ful och dålig som jag nu känner mig. Istället skulle jag kunna känt mig stolt över att jag lyckats stå emot mitt sötsug och inte tagit den där första kakan. På sin höjd så skulle jag varit lite sötsugen, haft lite tråkigt, eller till och med känt mig lite duktig.
Jag ska komma ihåg det här nästa gång jag känner för att ta en kaka. Eller nästa gång jag får för mig att köpa en ny kakburk. Eller en godispåse för den delen. Tro mig, de giftigt färgglada små sockerbomberna har minst samma förödande effekt som den klassiska, jämförelsevis ofarliga, kakan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)