Osaka - På flykt!

Jag har flytt till Osaka! Eller snarare blivit tvångsförflyttad?

Samma kväll som jag skrev det förra inlägget om Jordbävningen, kl 22.00, så ringde EF och sa att jag måste vara i Tokyo kl 13.00 nästa dag för att ta snabbtåg, Shinkansen, till Osaka. När jag frågade hur länge jag skulle vara där, så sa de att de inte visste, och på alla andra frågor jag hade så hade de inget svar.

Det var så jävla jobbigt, jag fick 13 timmar på mig att sova + säga hejdå till alla. Jag hade ju föraningar om att jag skulle till Osaka, men då trodde jag skulle få komma tillbaka till Tochigi efter två veckor, men det är alltså inte längre säkert. Jag hade ingen aning om jag skulle få komma tillbaka till Tochigi eller inte, om jag skulle säga hejdå till alla eller inte, det var det som var värst tror jag. Det finns en sak som jag vet i Japan, ett ställe där jag känner mig 100% säker, ett enda ställe som inte känns främmande, och det är i min värdfamiljs hus. Där känner jag mig hemma, det är min plats i Japan, där känner jag mig trygg. Där finns folk som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Jag vet var jag har dem. Utan för Tochigi finns det inte en enda person i Japan som jag känner. Nu skulle de ta ifrån mig denna trygghet och ge mig två alternativ. Åka hem eller åka till Osaka ovetandes över hur länge jag skulle vara där, om jag skulle kunna komma tillbaka till Tochigi eller tvingas börja om från början i Osaka.

Jag vill inte ge upp halvvägs. Om jag åker hem nu så finns det bara en enda anledning till det och det är rädsla. Det är därför inte ens en tredjedel av alla utbytesstudenter är kvar i Japan, och vi är bara två stycken kvar som bodde norr om Osaka när jordskalvet kom, och det är jag och Linn från Norge, jag berättar mer om henne senare. Det är för att antingen de eller deras föräldrar är rädda. Därför åker de hem.

Jag var aldrig rädd i Tochigi. Jag var inte rädd när jordskalvet kom. Det kändes aldrig som om huset skulle rasa in, och eftersom att det aldrig kändes som om jag eller någon annan i närheten skulle dö eller skadas så var jag aldrig rädd, det kändes mer som en spännande upplevelse. Det känns helt overkligt att det är så många som dött och skadats så nära Tochigi.

Jag var aldrig rädd när kärnkraftverket sprängdes. Ingen i Tochigi eller i Tokyo kommer dö av det, var så säker. Speciellt inte jag eller mina kompisar. Går jag över en traffikerad gata sätter jag mer eller mindre mitt liv på spel, det är väl ungefär lika stor chans att jag kommer dö tack vare explosionen som att jag skulle dö när jag går över gatan.

Därför kunde jag vara lugn. Innan jag fick beskedet om att jag skulle bli skickad till Osaka var jag lugn. När jag fick beskedet om att jag skulle till Osaka, då blev jag rädd. Väldigt rädd. Rädd för vad som skulle hända, vart jag skulle hamna, rädd för att jag aldrig mer skulle få se mina vänner och basketlaget på Tochigi Shounan High School och bara sticka utan att ens få chansen att säga hejdå. Det kändes hemskt. Att se hela min familj gråta kändes hemskt. Till och med min värdpappa grät. Rädd över om jag skulle få en ny värdfamilj och hur jag skulle kunna komma överens med dem, eller om jag skulle kunna få kompisar på den nya värdskolan som jag inte ens visste om jag skulle behöva gå till eller inte. Det var nära att jag gav upp där, bara lät rädslan vinna och åkte hem till Sverige, i Sverige är allt tryggt och säkert, ingenting att vara rädd över där. Men jag vet att jag skulle ångra mig om jag åkte hem nu, jag skulle bli besviken på mig själv som inte klarade av ett år i Japan, besviken över att jag lät rädslan vinna. Så jag bestämde mig för att ändå åka till Osaka och se hur det blir. OM familjen är hemsk och OM jag inte får några vänner på skolan, inte förrän dess kan jag tillåta mig själv att åka hem.

Jag mötte upp ett gäng utbytesstudenter på stationen i Tokyo på onsdagen, som alla skulle hem inom de närmaste dagarna, de skulle bara ned till Osaka eftersom att det var lättare att ta flyget därifrån. De var trevliga och vi snackade på hela vägen ned. Väl framme sattes jag på ett hotell med massa andra utbytesstudenter och delade rum med en tjej från Norge över en natt.

Nästa morgon, Torsdag, så åkte alla, exakt alla, utbytesstudenter till flygplatsen för att ta flyget hem till sina länder, förutom jag. Jag hade nu en hel dag att spendera, helt själv, i en stad där jag aldrig varit. Helt själv. Jag kände mig typ ensammast på hela jorden. Dessutom visste jag ju att om jag gick ut i Osaka så skulle jag gå vilse på några sekunder. Så jag gick upp på hotellrummet och låg där och tyckte synd om mig själv och saknade alla i Sverige och alla i Tochigi så förfärligt mycket.

Det var då jag plötsligt kom ihåg en tjej som heter Nathalie från Holland, också en EF student, som jag träffat i lobbyn dagen innan. Vi hade pratat lite snabbt, hon har bott i Osaka från start och har inga planer på att åka hem, så om jag ville så skulle hon kunna visa mig runt i Osaka sa hon. Jag skickade iväg ett mejl och fick snabbt svar. Vi skulle mötas i lobbyn lite senare samma dag för att gå någonstans och göra någonting.

Vi shoppade lite, fikade lite, pratade massor, det kändes jättebra. Nu hade jag någon i Osaka i alla fall som jag kunde lita på. Underbart kändes det.

Samma kväll kom två stycken nya utbytesstudenter, som båda skulle hem nästa dag. Så vi snackade halva natten, det var najs. Snälla flickor.

Nästa morgon så åkte de hem på morgonen och jag skulle precis skicka iväg ett mejl till Nathalie när jag fick ett samtal från EF. De sa att jag skulle hjälpa till på deras kontor under dagen och att jag skulle gå ned direkt för att äta frukost med dem. Lite lustigt kan man tycka, jag har betalat dem en helt sjuk summa pengar och de i stort sett tvingar mig att jobba på deras kontor. Logiskt? Nej. Är det inte jag som är kunden? Sedan när tvingas kunden jobba för företaget? Bra fråga. Jag har inga bra svar, och det hade väl inte EF heller, men duktig som jag är gick jag dit och markerade rubriker med markerpennor på typ 700040458 papper. Rolig fredag. Inte visste de hur länge jag skulle vara kvar i Osaka heller, nehepp.

Denna kväll kom väl "vändningen" kan man säga. Det kom en utbytesstudent från Tokyoområdet (okej, lite söder om Tokyo, Kanagawa, men ändå) som INTE skulle hem till sitt hemland. En tjej, som precis som jag, plötsligt fått besked om att behöva "fly" till Osaka och trotts detta beslutat att inte åka hem. Hon satt alltså i precis samma situation som jag. Hon är nog den enda på hela jordklotet som kan förstå precis vad jag har gått igenom under den här veckan, och jag är kanske den enda som kan förstå hennes situation. Linn från Norge. Så jag kunde ju till och med snacka Svenska med henne! Där försvann ensamheten, efter det att hon kom denna fredagskväll så var vi tillsammans hela tiden. Vi hade så underbart roligt.

Så de närmaste dagarna så gjorde vi allt möjligt tillsammans, shoppade, utforskade Osaka, tog Purikura, Karaoke, snackade skit om EF, åt alldeles för mycket godis, m.m. Vi tog igen de hemska dagarna vi precis gått igenom kan man väl säga. Vi hade ju dock ingen aning om hur länge vi skulle få springa runt och leva livet på Osakas gator, men vi visste ju att även den här lyckan skulle ta slut någon gång.

Onsdag kväll, precis en vecka sedan jag kom till Osaka, så berättade EF att de hittat en ny värdfamilj till mig och Linn. Vi skulle åka till våra nya familjer direkt på Torsdag morgon.

Min familj består nu av min Värdmamma, Keiko, som är hemmafru. Värdpappa Tatsuya som jobbar på något företag. Värdbror, Ketsuya, 7 år och gillar spel av alla dess slag och tar lektioner nästan varje kväll efter skolan i hur man räknar på en kulram... Han kan lösa jättelånga och många additioner och subtraktioner på den där kulramen hur snabbt som helst. Det var jättecoolt när han tog fram den och bara puttade till kulorna hit och dit några gånger och sedan skrev rätt svar på pappret. Värdsyster Aiko, 3 år, hennes hobby är väl typ mat. Hon pratar om mat hela tiden. Hon verkar gilla tomater.

De verkar snälla i alla fall, men jag har absolut ingen aning om jag kommer kunna flytta tillbaka till Tochigi eller inte. Det är fortfarande det jag vill. Det är vårlov i Japan nu så jag är ledig från skolan i någon vecka framöver också, men jag har absolut ingen lust att börja på en ny skola. Vi får se hur det blir. Mina föräldrar i Sverige har i alla fall sagt till EF att både jag och mina föräldrar vill att jag åker tillbaka till Tochigi. Och är det inte alltid kunden som har rätt? ;D

Om det är någon som funderat på att åka till Japan med EF, så borde ni tänka efter en gång. Jag vet inte hur alla de andra företagen man kan åka till Japan med är, men EF har inte fungerat bra för i stort sett någon. Som ni säkert märkte om ni läste igenom allt jag precis skrev, så har jag snackat med en hel del av alla EF studenter, och de allra flesta hade sin egen lilla historia om varför de mer eller mindre hatar EF. Visst, de tog mig till Japan, men jag skulle lätt kommit till Japan för lika mycket pengar om jag åkt med t.ex Explorius, AFS eller Rotary.

Nu ska jag duscha och sova. Jag har i alla fall internet nu, så ni lär höra mer av mig senare.

Ha det bra~
/Yoshia

Jordbävning

Ja, det har nu gått ungefär fyra dagar sedan jordbävningen här i Japan. Jag har redan berättat hela historien muntligt x antal gånger, och skrivit ned den ännu fler gånger, så ni kan få läsa vad jag skrev till Sundsvalls Tidning.

Jag skrev det klockan 1 på natten på en japansk mobil, och läste inte igenom det innan jag skickade iväg det, och ändå så typ kopierar de och klistrar in precis vad jag har skrivit! Piiinsamt. Så kan det gå när himlen är grå.

Förutom själva skalvet, och alla 100000000010 efterskalv, så är det ju det där kärnkraftverket som sprängts också, vilket leder till att jag helst inte ska gå ut ur huset. Dessutom är jag ledig från skolan fram till den 24 Mars, det blir alltså 9 dagar i instängdhet.... Vi får se om jag lyckas blogga alla 9 dagar också, haha.

Det är många utbytesstudenter som valt att åka hem också, fick jag reda på igår. Jag och Malin har bara en sak att säga: Not in this lifetime.

Trodde vi i alla fall. Idag kom ett mejl där det stod att jag har två alternativ.

1. Åka på en 2veckors resa till Osaka (eftersom att läger är typ kolugnt där) och hålla tummarna för att allt hinner bli bra under den tiden.

2. Åka hem till Sverige.

Gissa tre gånger vad jag har valt... Självklart alternativ 1. Det verkar dock som om de kommer skicka hem mig om inte EF anser det säkert att vara här i Tochigi efter de två veckorna...

Visst att jag vill träffa alla, det är inte det. Men vad i helvete ska jag hitta på fram till sommarlovet hemma då? Jag kan ju inte gå i skolan förrän i höst, så om jag åker hem nu betyder det att jag typ måste sitta och ruttna i huset i ca 3 månader utan att ha någon att vara med eftersom att alla är i skolan. Kul liv liksom! Nej, uscha. Hemska hemska tanke.

Jag har spenderat dessa 4 dagar med att vara poppis i media i Sundsvall (både tv, radio och tidning har sökt mig HOHOHOHOHO -.-) och spelat Pokémon Heart Gold med Dai som ligger hemma i influensan just nu. Jag har blivit helt störtförälskad i Miltank. Därför laddar jag upp en bild på henne just nu~
Visst är hon alldeles underbart fin och rosa? Dessutom gillar hon mjölk, precis som jag!! :D:D

Tankar kring basketklubben

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev ett ord om basket, så nu passar jag på att komma med lite nyheter. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåliga nyheter.

Vi var ju tre stycken förstaårselever i basketklubben, jag, Yume och Sayuri. I början av december så bestämde sig dock Yume för att sluta. I samma veva så sa Sayuri att hon skulle ta ledigt fram tills Februari för att kunna koncentrera sig på att plugga inför provveckan som jag berättade om för två inlägg sedan. Idag så kom hon på träningen igen, för första gången på lite mindre än tre månader!

Jag har lite blandade känslor kring detta. Först och främst, i December så visste jag inte vad jag skulle göra, några sa att jag borde lägga av, sluta i basketklubben precis som Sayuri och Yume, och efter mitt beslut att fortsätta ändå så har jag fått frågan om det inte är ensamt att vara den enda förstaårseleven i basketklubben fler än en gång.

När Sayuri och Yume berättade för mig att de skulle sluta blev jag lite rädd, det var en trygghet att ha de två med mig, fast efter ett tag insåg jag, taskigt nog, att det nästan var skönt att de inte var där. Mest eftersom att jag äntligen fick spela och göra allt som andraårseleverna fick göra, vilket var jättekul eftersom att de är ungefär på samma nivå som mig. Äntligen kändes det som om jag lärde mig något. Underbart.

Yume och Sayuri hade ju nyligen börjat spela basket, så att spela 1 mot 1 med dem gav mig ju inte så mycket. Jag blev mest sjukt irriterad på Yume, vars hobby verkade vara att rätta mig och säga till mig att göra si och så. Jag tyckte inte det var kul att bli rättad av någon som spelat i några månader, det var lite svårt att veta om det verkligen vore en bra idé att ta emot "tips" från henne. Hon var även väldigt rapp i sina repliker, det hände mer än en gång att hon slängde ur sig något som jag kanske inte tyckte var så jättekul att höra heller. Så förlåt, men när choken lagt sig var jag nästan glad att hon slutat.

Sayuri däremot. Jag vet inte vad jag ska säga om henne. Hon har också sagt lite taskiga saker och så. Dessutom, hon säger förlåt ca 10000 gånger per träning. Hon kan säga förlåt till försvararna om hon sätter ett skott. Lite komiskt sådär kan jag tycka. Så jäkla osäker hon är. Inget självförtroende någonstans verkar det som. Men ändå snäll, oftast.

Så, tillbaka till idag. Jag var säker på att andraårseleverna skulle tycka det var självklart att sätta mig med Sayuri igen och spela 1 mot 1 med henne i 20 minuter, medan alla andra spelade på andra sidan planen. Hej då lagkänslan, välkommen tillbaka särbehandlingen. Jag blev väldigt positivt förvånad när de inte alls ansåg det självklart att jag skulle paras ihop med Sayuri.
Ruri: Sayuri, tror du att du kan vara med och spela 1 mot 1 med oss?
Sayuri: Förlåt, men det blir kanske lite svårt (tittar just nu väldigt mycket åt mitt håll, svårt att missa vad hon vill, hehe)
Ruri: Jaha, vad ska vi då göra... Det blir ju lite svårt att spela själv liksom, haha.
Sayuri: Mm, joo precis.
Ruri: Jo, just det! Hilda! Hilda, skulle du kunna tänka dig att spela lite med Sayuri?
Jag: Ehh.. Hmm... (gör mitt bästa för att komma på ett fint sätt att säga nej på, men kommer inte på något så..)Jodå, okej då.

Som sagt, det tog längre tid för henne att komma på att jag borde spela med Sayuri än jag trodde att det skulle=lycklig Hilda. Hon frågade ju till och med om det var okej för mig. Det slutade ju dock med att jag visst var tvungen att spela med Sayuri = Inte lycklig Hilda. Nu är det som det är, så nu är jag fast igen. Håhå jaja. Tänk om jag spelat 1 mot 1 med mina kära lagkamrater för sista gången nu... Usch, hemska tanke.

Förhoppningsvis lyckas jag övertala Sayuri att spela med mig och de andra andraårseleverna en vacker dag. Hoppas den vackra dagen kommer inom en snar framtid.

En bild på mig och alla andraårselever! :D