Tankar kring basketklubben

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev ett ord om basket, så nu passar jag på att komma med lite nyheter. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåliga nyheter.

Vi var ju tre stycken förstaårselever i basketklubben, jag, Yume och Sayuri. I början av december så bestämde sig dock Yume för att sluta. I samma veva så sa Sayuri att hon skulle ta ledigt fram tills Februari för att kunna koncentrera sig på att plugga inför provveckan som jag berättade om för två inlägg sedan. Idag så kom hon på träningen igen, för första gången på lite mindre än tre månader!

Jag har lite blandade känslor kring detta. Först och främst, i December så visste jag inte vad jag skulle göra, några sa att jag borde lägga av, sluta i basketklubben precis som Sayuri och Yume, och efter mitt beslut att fortsätta ändå så har jag fått frågan om det inte är ensamt att vara den enda förstaårseleven i basketklubben fler än en gång.

När Sayuri och Yume berättade för mig att de skulle sluta blev jag lite rädd, det var en trygghet att ha de två med mig, fast efter ett tag insåg jag, taskigt nog, att det nästan var skönt att de inte var där. Mest eftersom att jag äntligen fick spela och göra allt som andraårseleverna fick göra, vilket var jättekul eftersom att de är ungefär på samma nivå som mig. Äntligen kändes det som om jag lärde mig något. Underbart.

Yume och Sayuri hade ju nyligen börjat spela basket, så att spela 1 mot 1 med dem gav mig ju inte så mycket. Jag blev mest sjukt irriterad på Yume, vars hobby verkade vara att rätta mig och säga till mig att göra si och så. Jag tyckte inte det var kul att bli rättad av någon som spelat i några månader, det var lite svårt att veta om det verkligen vore en bra idé att ta emot "tips" från henne. Hon var även väldigt rapp i sina repliker, det hände mer än en gång att hon slängde ur sig något som jag kanske inte tyckte var så jättekul att höra heller. Så förlåt, men när choken lagt sig var jag nästan glad att hon slutat.

Sayuri däremot. Jag vet inte vad jag ska säga om henne. Hon har också sagt lite taskiga saker och så. Dessutom, hon säger förlåt ca 10000 gånger per träning. Hon kan säga förlåt till försvararna om hon sätter ett skott. Lite komiskt sådär kan jag tycka. Så jäkla osäker hon är. Inget självförtroende någonstans verkar det som. Men ändå snäll, oftast.

Så, tillbaka till idag. Jag var säker på att andraårseleverna skulle tycka det var självklart att sätta mig med Sayuri igen och spela 1 mot 1 med henne i 20 minuter, medan alla andra spelade på andra sidan planen. Hej då lagkänslan, välkommen tillbaka särbehandlingen. Jag blev väldigt positivt förvånad när de inte alls ansåg det självklart att jag skulle paras ihop med Sayuri.
Ruri: Sayuri, tror du att du kan vara med och spela 1 mot 1 med oss?
Sayuri: Förlåt, men det blir kanske lite svårt (tittar just nu väldigt mycket åt mitt håll, svårt att missa vad hon vill, hehe)
Ruri: Jaha, vad ska vi då göra... Det blir ju lite svårt att spela själv liksom, haha.
Sayuri: Mm, joo precis.
Ruri: Jo, just det! Hilda! Hilda, skulle du kunna tänka dig att spela lite med Sayuri?
Jag: Ehh.. Hmm... (gör mitt bästa för att komma på ett fint sätt att säga nej på, men kommer inte på något så..)Jodå, okej då.

Som sagt, det tog längre tid för henne att komma på att jag borde spela med Sayuri än jag trodde att det skulle=lycklig Hilda. Hon frågade ju till och med om det var okej för mig. Det slutade ju dock med att jag visst var tvungen att spela med Sayuri = Inte lycklig Hilda. Nu är det som det är, så nu är jag fast igen. Håhå jaja. Tänk om jag spelat 1 mot 1 med mina kära lagkamrater för sista gången nu... Usch, hemska tanke.

Förhoppningsvis lyckas jag övertala Sayuri att spela med mig och de andra andraårseleverna en vacker dag. Hoppas den vackra dagen kommer inom en snar framtid.

En bild på mig och alla andraårselever! :D