Anime i mitt Hjärta

30/10

Jag har kommit till den punkten då jag förstår tillräckligt mycket av anime och manga för att det ska vara roligt att titta/läsa. Så himla skönt att slippa krångla med att hitta anime på internet, nu är det bara att dra till Tsutaya och hyra för en billig slant och sedan har jag min anime på stor plattTV i fint format. Samma sak med manga, jag gillar inte att läsa på internet, föredrar att hålla i en bok, och därför har jag inte läst så mycket mer än det som finns i Sundsvalls bibliotek, vilket inte är mycket. Men nu... Hohohohoho. Underbart. Jag älskar Japan!! :D

Idag åkte vi iväg till någon liten festival. Det ösregnade. Så det var mest kallt faktiskt. De sålde dock billig dango, så vi åt massor! Yaay~ Och så var Ayachan med också. Hon var lika gullig som vanligt. Eller nej, hon var till och med gulligare än vanligt i sin rosa regnkappa. Jag har också utsett dango med anko på till min favorit! Anko är typ mosade, skalade, kokta, röda bönor blandade med honung eller socker. Skitgott. Nej, jag är inte ironisk!

Jag spenderade lite mer tid med att läsa de underliga meningarna ur min nya japanskabok, den här gången var det Megus tur att få sig ett gott skratt.

Vi åkte till Tsutaya också och hyrde filmer, så det var filmkväll ikväll! Vi såg två avsnitt av dramat Sky High 2, det var bra. Rekommenderas. Som vanligt när jag ser något bra så lever jag mig in i vad som händer...en hel del. Så med hela familjen runt mig så börjar jag plötsligt ropa "Nej, nej NEJ! Stopp! Whaa, inte braa... Idiotidiotidiot, varför, gaah jobbigt..." och liknande på svenska, när någon tar fram en kniv och springer fram för att döda någon. Sedan såg vi Gekjouban Clannad (en långfilm baserad på min favoritanime!) som var sååå dålig. Se den inte, men se animen för den är så sjuuuukt bra!!! Clannad. Käärlek. Men denna långfilm som sagt, se upp för den... Inte bra alls. Den förtjänar inte namnet Clannad! De har liksom tagit en anime på 52 avsnitt och tryckt ihop det i en långfilm och gjort animationen fulare. Uscha.

Nej, nu blev klockan mycket igen. Jag får väl rabbla lite av de fina japanska meningarna ur min bok och sedan gå och lägga mig.

Godnatt!

つれつれなるままに・・・茶道部！！

29/10

Min lärare är lite läskig ibland. Igår kom han fram till mig och sa att jag också borde kunna den där "superkända" dikten på japanska som heter tsuretsure naru mama ni. Han berättade samtidigt att de skulle ha prov på den idag, och han förväntade sig att jag också skulle kunna den tills idag. Tack liksom, här har alla i min klass fått en vecka på sig att plugga in den, och så kommer den stackars utbytesstudenten och får en kväll på sig att lära sig samma sak. Så, idag på morgonen var det prov. Alla skrev och sedan fick vi komma fram en och en för att visa honom, Tabei-sensei, dikten. Yes, jag hade lyckats komma ihåg allt, trodde jag. Det visade sig dock att jag glömt ett "ba" på ett ställe, och därför sa han "nära, men du klarade tyvärr det inte". Nähänä. Du kan ju få försöka komma ihåg en dikt på engelska som inte ens engelsmän förstår sig på, över en natt så får vi se hur det går.... Grrrrr.

Det finns en lärare som heter Cory här, jag kommer inte ihåg om jag har berättat om honom ännu, om inte så får det bli en favorit i repris. Han är från Chicago och är här för att lära japanerna engelska. Varje fredag morgon håller han tal om någonting, och eftersom att det är Halloween på söndag så berättade han om Halloween och hur alla brukar komma utklädda till skolan om Halloween infaller på en skoldag. Därför hade han idag klätt ut sig, till ingen mindre en den där karaktären från Dragon Ball vars namn jag glömt! Alla som sa "trick or treat" till honom idag fick godis. Muums~

Jag fick en ny japanskabok av Takaku-sensei (min favvolärare på delad plats med Cory~) idag. Den koncentrerar sig mest på uttal. Igår på min lektion med Nakagawa-sensei så sa han att jag borde läsa lite japanska texter varje dag i några minuter högt för mig själv för att förbättra mitt uttal. Ska jag ta detta som att mitt uttal behöver förbättras? Vad vet jag, det är väl bara att plugga på. Så idag har jag spenderat tid med att säga efterblivna meningar från den nya boken om och om igen högt för mig själv.

Idag var basketträningen inställd, så jag stannade i klassrummet och pluggade istället tillsammans med Mayu. Vi satt typ och garvade åt de efterblivna meningarna i den nya boken ända tills läskiga Tabei-sensei kom in för att ha privatlektion i japanska med två tredjeårselever. Det var kul att lyssna, de typ sa japanska versioner av Sju sjösjuka sjömen på skeppet Shanghai. Lite tidigare samma dag hade jag blivit inbjuden till Tecermoni-klubben av Yuka, så det kom ett mejl där det stod typ "Jag väntar på dig~", så jag sprang iväg dit. Så jäkla coolt! Alla rörelser var förbestämda, man skulle vrida koppen hit och dit innan man skulle dricka, och när man skulle dricka skulle man hålla i koppen si och så, sedan var det en konst i sig att bara sitta ned, och att ställa sig upp skulle också göras på något speciellt sätt. Irriterande kan man ju tycka, men nej! Häftigt och kul! Fast benen gjorde jäkligt ont, hehe... Men teet var jättegott och alla var jättesnälla. Jag fick plötsligt lust att skippa basketklubben och köra på Tecermoni-klubben. Men jag ska kämpa på! Jag må ha en liten nerperiod när det kommer till basketen, typ att jag inte har särskillt mycket lust att gå till träningarna och så (när jag fick dessa perioder i Sverige var det lätt att ta sig till träningarna ändå, tackvare alla fina lagkamrater, men nu är ju inte de här..). Den fina basketmangan jag läser nu och är smått beroende av, Abiru no Sora, höjer i alla fall basketsuget lite. Det är nice.

Igår åkte jag, Moe och Hatsuki och shoppade efter skolan. Det blev inte så mycket shoppande, men vi hann med att ta Purikura i alla fall~

Det börjar kännas att det är oktober nu. Typ 10 grader kallt, det är inte kul med kjol och knästrumpor då. Jäkligt kallt faktiskt... huhuh.

/Yoshia

Megus skola!

28/10

Förra helgen var det skolfestival på Megus skola, så jag och värdmamma satte oss i bilden för att köra den otroligt långa vägen till Megus universitet. Hon pluggar typ Bröllop eller nått i den stilen, och har jättekonstliga lektioner. Till exempel tittar de på filmer och studerar karaktärer. Och så aromterapi, där de typ.. luktar? Nej, jag vet inte. Och ja, bröllop... Heh..

Jaja, det var jättecoolt! Efter 2 timmar och 20 minuter i en bil så kom vi fram. Skolan var jättefin, och det var en lång rad med massa olika matstånd, och massor med glada elever som sprang omkring. Alla ville att den väldigt exotiska utbytesstudenten skulle äta just deras mat. När de springer fram massa glada japaner och tittar upp på mig med stora ögon och säger jättepipigt och jätteglatt och jättegulligt "Jättegoda potatisar! Kom och köp!" (eller något i en stilen, heh) så var det inte enkelt och bara le och gå där ifrån, så jag åt inte lite mat den dagen... Hehe... Men gott var det.

Megu sålde dock inte mat, självklart gör man inget så simpelt som att sälja mat när man är med i familjen sångfågel (Visst skrev jag att deras sångskills är utom denna värld? Vart kommer dessa otroliga röster ifrån? Lite avundsjuk jag är!) så hon stod på stora scenen hon. Tillsammans med sin klubb, A Capella-klubben. Jättecoolt var det och de var svinduktiga. Megu var självklart bäst.

Eftersom att det är en skola där de pluggar bröllop, så kom det självklart ut en jättefin brud med en otrolig klänning! Söta japaner i fantastiskt vackra bröllopsklänningar. Kyaah~

Nå, nästa dag, söndag. Tidigt tidigt satte jag och Sayuri oss på tåget för att åka ut till ingenstans och spela ett gäng träningsmatcher. Av okänd anledning fick jag spela alla matcher, inte komma in på bänken en enda gång... Skrev jag att deras kondition var otrolig? Ja, det är den, och nu skulle jag då göra samma sak som jag hade sett dem göra tidigare, och då konstaterat som omöjligt. Det gick, jag överlevde uppenbarligen, men jag kunde ju inte göra någonting rätt, eftersom att jag var så sjukt trött. Jaja, Nakagawa-sensei var nöjd, han sa något om att jag har förbättrats sedan jag kom. Kul kul. Men han försöker lära mig saker som bara kommer funka här i Japan och inte när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag måste dock erkänna att det var en sjukt härlig och häftig känsla när jag tog en offensiv retur och sedan höll bollen på raka armar över huvudet, runt omkring mig var det massa japaner som försökte slå bort bollen från mig, men ingen nådde upp. Jag kunde i lugn och ro vinka av bollen i korgen. Det är en av sakerna som helt klart inte kommer funka i Sverige, snyft.

Vi spelade 10 matcher som var 10 minuter långa. På morgonen sa värdmamma att det var bäst att jag köpte något att äta till lunch på en affär under dagen, problemet var bara att det inte fanns någon normal affär i närheten av den där skolan och alla hade matlådor med sig... Håhå jaja. Som sagt, en skola mitt ute i ingenstans. Jag visste inte att det fanns sånna platser i Japan också. Sayuri, snäll som hon är, följde med mig till en brödaffär 15 minuters promenad bort. Här är bröd och bullar samma sak. Så, efter 5 matcher och med 5 matcher till att se fram emot så kände jag att det kanske var bra att äta något med lite nyttigheter i sig. Det nyttigaste jag kunde hitta var Currybröd, äppelpaj, ananasjelly och apelsinjuice. Sista gången jag går till en basketmatch utan matlåda.

FujiQ Highland

19/10

Oj! En liten jordbävning. Jag trodde först att jag höll på att få något nervöst sammanbrott eller nått när hela jag började skaka och datorn i mitt knä också. Men så kände jag efter och insåg att jag var helt avslappnad och hade inga anledningar i världen att skaka. Då kom jag på att jag faktiskt är i Japan, haha...Nå, jag kan ju börja med att säga att jag typ vill döda mig själv för att jag inte skrivit tidigare. Detaljerna försvinner liksom om jag inte skriver ned dem typ direkt.

Jaja, förrförra helgen var vi på FujiQ Highland. Det är ett jättestort tivoli där typ varannan attraktion har slagit världsrekord i någonting. Jag åkte berg-och-dalbanan med mest "snurrar" i världen. Sedan åkte vi någonting som var som en lite extremare version av Kolorado på Liseberg. Lite blötare och lite snabbare. (Se bild)
Yes, den tredje och sista vi hann åka var en lite snabbare version av slänggungan, och "lite" högre upp. Man kunde se Fuji där uppifrån! Det var jättecoolt att snurra runt runt i en gunga och se Fuji samtidigt.(Se bilder)Tyvärr var det 3 timmars kö till världens läskigaste och världens längsta och största spökhus..."Haunted Hospital". Det tar en timme att gå igenom den och byggnaden är ett gammalt sjukhus fullt med Zombies. Myyysigt värre, en timme med Zombies. Tyvärr hann vi som sagt inte gå den... Nästa gång. De verkar väldigt peppade på att åka dit igen! Värdmamma och pappa och farmor hade inte lust att gå, så de åkte runt och gjorde något hela dagen. Så det var jag, Megu och Dai. Megu ääälskar berg-o-dalbanor lika mycket som jag, precis som mig åker hon vad som helst, ju läskigare desto bättre. Dai däremot... Vi lyckades få med honom på allt, men han var så lagom peppad på att åka den där med flest snurrar i världen. I den sega backen uppåt roppade han "Moo ii ya!" som betyder typ "det räcker nu!" och Megu och jag höll på att garva på oss. När vi åkt klart kunde vi knappt stå på benen. Det hade snurrat i rasande fart.Efter allt köande hann de lära mig en hel del nya lekar också, Japanska Kö-lekar, yay! Typ "Issen no NI!" eller "Jan ken PON!" (som jag av okänd anledning typ alltid vinner på. Ändå förlorar jag alltid på sten sax påse, trots att det är samma sak.) Så nu har jag lite nya lekar att plåga mitt basketlag med på väg mot bortamatcher MOAHAHAHA! Bild: Jag och Dai som köar.Vi bodde på hotell, ett jättefint hotell. Med onsen! Yay! Jaja, på lördagen tidigt på morgonen drog vi iväg, hela familjen, i familjens stora bil. Självklart spelade jag och Dai Pokémon hela vägen. Vi åt Soba, som lite tjockare nudlar, typ japans version av pasta. Sedan stannade vi till vid en affär där man kunde göra egna tallrikar, alltså man fick en helt vit tallrik och sedan fick man rita vad man ville på den, så fixade de lite och senare kom de färdiga tallrikarna på posten. Jag gjorde en Pikachu (nej, jag har inte alls bara Pokémon i skallen nu för tiden) och en Koi-fisk. Dai hittade något museum han absolut ville åka till, så eftersom att vi hade lite mer tid innan vi skulle få rummen på hotellet så åkte vi dit. Så sjukt gulligt!! Det var ett konstmuseum (och det låter ju verkligen förfärligt tråkigt) men tavlorna var ju underbara! Det var samma känsla som när jag såg Misstigri-tavlorna för första gången. Kärlek vid första ögonkastet, ville köpa alla direkt.
Serien heter Wachifield och är skapad av Akiko Ikeda. Huvudpersonen är en katt som heter Dayan, förutom konstsamlingen så finns det både noveller och bilderböcker med Dayan och hans vänner, t.ex kaninen Marcy. Check it out! Det finns en webbshop med prylar med Dayan på, tyvärr på japanska, men men. Jag har redan köpt en almanacka för nästa år med Wachifield motiv, yaay~ Det finns en affär med Wachifield prylar här i närheten också, dock en rätt liten butik enligt Dai, men det blir till att åka dit senare, hoho.

Hotellet var som sagt stort och jättefint, med ett lågt bord och Futon... Det var som på Yasuragi ungefär. Onsen var som vanligt underbart varmt. Fast där var det ju då en liten skillnad från Yasuragi, på Yasuragi har alla baddräkter, så var det ju inte här. Det fanns ett bad för tjejer, och ett annat för killar, så alla var helt nakna. Lite ovant sådär.

Bild: Jag och Dai hittade en stor Pikachu och Pokémonnördar som vi är skulle vi såklart ta kort med den. Hey, den är större än Dai!!
Sedan KARAOKE!! Min första tur till Karaoke sen jag kom till Japan, jag sjöng förfärligt och det hjälper ju inte precis att jag har hamnat i en familj överfull med sångfåglar. Megu är bäst, hon är helt otrolig, men de andra är så himla sjukt bra på att sjunga de också. Inte en enda falsk ton, inte ens när de hade drukit några glas Osake och blivit lite fulla sådär (Megu är dock för ung för Osake fram tills Januari, så vi satt där med varsitt glas apelsinjuice). Men oj vad kul det var! Jag lyckades sjunga både God Knows och Life, inte felfritt (textmässigt...) men absolut inte dåligt! Så jag är lite stolt sådär, det är ju ändå text på japanska :D.

Hirano Aya - God Knows... från animen Suzumiya Haruhi no Yuuutsu (himla bra anime~)


På söndagen var det dags för FujiQ Highland. Sedan hemfärd, jag är glad att det var en röd dag på måndagen efteråt, jag var himla trött.

/Yoshia

Matlagning

7/10

Jag lagade mat förra helgen också. Jag hade lovat handgjorda köttbullar, broccoli, potatis och brunsås. Jag saknar lingonsylt massor. Otousan frågade om det fanns någon annan sylt vi kunde ta istället, men jag kom inte på någon annan sylt som skulle passa... Jordgubbsylt, hallonsylt, äppel"sylt"... Nej, felfelfel. Så det fick gå bra ändå.

Jag och Megu hjälptes åt, köttbullarna blev jättegoda, så även broccolin, potatisen blev godkänd (svensk potatis är godare) MEN jag vet inte om jag skulle kunnat misslyckas mer med brunsåsen. Jag hade glömt att köpa grädde, så jag tog mjölk istället... Inte bra. Brunsås utan grädde liksom. Åter igen, felfelfelfel. Sedan brände jag den också. Jag bad om ursäkt typ tusen gånger och sa att jag skulle göra det bättre nästa gång, men alla bara åt upp allt och log och sa att det var jääääättegott. Det är klart, de har ju aldrig smakat riktigt god hemgjord brunsås. Obränd och med grädde. Så eftersom att de inte hade något att jämföra med kanske de faktiskt tyckte att det var gott. De får bli förvånade den dagen jag lyckas.

Ni får gärna skicka mig recept på enkel husmanskost med ingredienser jag kanske kan hitta här! (alltså inte lingonsylt.. ;___; Snyft...) Denna matlagningsdag till ära får ni lyssna på Otsuka Ai - Ramen 3pun kukkingu (Ramen 3minutes Cooking) Den är fast på min hjärna, och allt är Megus fel. Otsuka Ai är förövrigt gravid har jag hört, grattis till henne!



Jag har fortsatt på matlagningstrenden, idag gjorde jag och Megu scones på "japanskt vis" enligt Megu. Det var vanliga scones, fast vi hällde i chokladbitar i smeten. Massa gott!
Ja, om ni tittar på bilden och ser den längst ner i mitten så var det tänkt att det skulle bli Piplup (en pokémon), men det blev lite misslyckas. Det till höger om "Piplup" ska föreställa Pikachu. Den blev inte heller särskilt underbart vacker. Blomman däremot, hohohoho.

Efter det gjorde vi Curry, Dai blev överlycklig över att få se sin flickvän igen (han säger att curry är hans flickvän). Det var tredje gången jag gjorde curry, jag börjar faktiskt bli riktigt bra på det!

Idag drack jag cocosmjölk. Massa gott. Efter skolan åkte jag och Megu till ett bibliotek eftersom att jag läst ut Be True To Your School (snyft, jag ville inte att den skulle ta slut...) och "behöver" en ny bok att läsa. De hade lite böcker på engelska, efter mycket letande lyckades vi hitta den lilla gömda hyllan med böcker på engelska. De flesta böckerna var dock från typ 1950-talet. Jag lånade en bok av en Japansk författare som visst är känd, Murakami Haruki. Boken heter Norweigan Wood. Vi får se om den är bra. Hoppas hoppas.

MEN nu spelar Dai pokémon så då måste jag också göra det, annars kommer jag snart ligga så efter att jag inte kommer kunna komma ikapp honom förrän level 100 eller nått.

/Yoshia

Leksaksaffär

3/10

Det är Oktober. Det är 25 grader varmt och vindstilla. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Den här helgen har varit i stort sett händelselös, vi hade inga planer så vi imroviserade ihop något. Vilket jag gillade, lungt och skönt. Massa Pokémon. Megu skulle leta efter någon jacka, så vi stack ut för att shoppa, men hon hittade den inte. Städade och lite annat tråkigt nödvändigt.

Idag, söndag däremot! Megu skulle ut och leka med några kompisar så hon sa till Dai att han fick hitta på något. Han skulle köpa något nytt till sin garderob så vi drog iväg till någon tråkig affär med stora plastlådor. Inte sådär jättekul. Men sedan kom den stora vändningen! Han frågade om jag ville åka iväg till en leksaksaffär. Jag tittade lite konstigt på honom. Visst, jag må vara yngst i familjen, lilla lilla syster, den enda som inte får dricka Osake(alkohol), den enda som inte kan köra bil, den enda som inte får gå utanför huset själv... Men leksaksaffär? Vi kom dit, det var det bästa stället jag varit på sedan Akihabara. Det var en väldigt stor men ändå väldigt mysig affär med spel till DS, Ps3, xBox, PSP m.m, animefigurer, manga, anime, skivor, radom leksaker från golv till tak. Allt second hand och jättebilligt, eller ja, relativt billigt. Jag ville köpa typ allt jag såg, men lät bli, Dai lovade att vi kunde åka tillbaka senare. Nu ska jag bara hitta en affär som säljer Lolita så är min lycka fulländad.

Nästa helg ska vi åka till nånting nånting, men det där stället jag glömt namnet på har sjukt mycket underbart läskiga berg-o-dalbanor (se bild)som Megu och jag sitter och längtar till att få åka. De nämne också ett spökhus, först tänkte jag att det säkert kunde vara kul. Sedan hörde jag priset, 100kr för att gå ett spökhus. Inte värt det var alltså min andra tanke. Sedan sa de att spökhuset är jättestort, det är ett gammalt sjukhus, det tar 1h30min att gå spökhuset och det är med i Guiniess Rekordbok. Jag måste nog gå det där spökhuset ändå, bara för att kunna säga att jag har gjort det. Både Dai och Megu vill gå. Frågan är om jag vågar, huhuhu... Klicka här så förstår ni varför jag tvekar.

Nu kom Dai in på mitt o Megus rum med gitarren i handen, han ska visst äntligen sjunga en av sångerna han skrivit för mig. Vänta lite~

Okej, tillbaka, det första han sa var att han bara skulle sjunga refrängen och att jag inte skulle lyssna på gitarren. Okej okej. Han sjöng, han lät mig applådera och säga vad jag tyckte och sedan sprang han ut, små skrattandes, och sa "Hazukashii"(Pinsamt). Jag hoppas att jag inte sa något dumt.

Men seriöst, han kan sjunga. Väääldigt bra kan han sjunga. Gitarrkunskaperna ska vi däremot inte snacka om, de är bättre än mina, men jag förstår varför han sa att jag inte skulle lyssna på gitarren, haha. Som sagt, hans röst, kärlek på den. Synd bara att jag inte fattade ett piss av låten han skrivit. Jag kanske förstår senare...

Just det ja, Pokémonstriden... Han tog några pokémon som var på samma level som mina, och jag vann! Men skulle han tagit sina starkaste pokémon skulle han vunnit, men jag låtsas inte om det, hoho... Jag vann på Mario Kart också och gjorde bort mig totalt på New Super Mario Bros. WII. Allt är precis som vanligt alltså.

Smakade Chokladbananmjölk idag. Sådär smakade det.

/Yoshia

Ni får lyssna på en av mina favoritlåtar, Solanin av Asian Kung-fu Generation.

Vinteruniformen

1/10

Idag är dagen då sommaruniformen byts ut mot vinteruniformen. (Se den dåliga bilden tagen i den smutsiga spegeln) Det var 25 grader varmt ute idag om någon undrar, och jag skulle då ha på mig ett linne, en långärmad skjorta, en långärmad kofta, en kavaj, kjol och knästrumpor. Jag svettades ihjäl, så tillslut sket jag i kavajen och efter halva dagen åkte koftan också av.

Jag gillar inte lektionerna med Nakagawa-sensei och Rodorigo (eller vad han nu egentligen heter, men det är så alla japaner uttalar hans namn. Utbytesstudenten från Brasilien. Mitt namn blir Hiruda om någon undrar.) De är så sjukt svåra, men samtidigt så lätta. Eftersom att Nakagawa-sensei är medveten om att lektionerna är på Rodorigos nivå (han har har bott i japan sedan april), och inte på min nivå, så vet han att jag oftast inte kan svaret på frågorna. Därför får Rodorigo göra typ allt. Vi ska läsa några texter högt på japanska, jag får läsa en mening och så fort jag hackar lite (vilket jag gör ofta, att läsa japanska går liksom inte snabbt. Även om det går mycket snabbare än det gjorde innan jag kom hit) så läser han åt mig istället. Så det är snarare han som läser. Så, jag får "läsa" en mening, sedan får Rodorigo läsa resten.

Så går ungefär resten av lektionen till också, Nakagawa-sensei ställer en fråga och jag svarar så gott jag kan, och sedan får Rodorigo säga rätt svar och jag förstår ungefär lika lite som innan och sitter mest och känner mig dålig på Japanska. Som tur är har jag bara en lektion med Nakagawa och Rodorigo i veckan.

Takaku-sensei däremot... Hon är jättesnäll, jag tror hon känner något ansvar över att jag ska må bra för hon frågar alltid hur jag mår, det är hon som är kontaktpersonen mellan värdfamiljen och skolan också. De har en skrivbok där de skriver meddelanden till varandra på japanska som jag omöjligt kan läsa, jag är sjukt nyfiken på vad de skriver om mig som jag inte kan läsa... På fredagar har jag en lektion med henne. De är underbara, Rodorigo är inte där och först pratar vi bara om hur veckan har varit och så, sedan tar hon fram den överdrivet enkla japanskaboken så jag får känna mig lite duktig också, haha. Så jobbar vi oss framåt i den tillsammans och jag bara förstår allt, vilket är underbart. En rätt stor kontrast från Nakagawa-senseis lektioner, haha.

Nästa vecka är det Midterm test. Ett jättestort test som håller på i tre dagar, jag ska också göra massa test då. Massa små japanskatest som Takaku-sensei berättade om idag, de verkar jätteenkla och det enda jag egentligen måste plugga är några kanji som jag är lite osäker på fortfarande. Förutom det så ska jag ta samma engelskatest som resten i min klass, jag kommer faila så hårt på det. Japaner verkar nämligen vara övertygade om att det bästa sättet för att lära sig engelska är att översätta från japanska-engelska eller engelska-japanska, vilket inte är sådär jätteenkelt för mig. Men jag ska göra mitt bästa!
Dai (bror min) klarade det 5:te gymmet på Pokémon idag, jag klarade precis 3:dje gymmet. Ni kan ju gissa vem som kommer vinna Pokémonstriden imorgon, och där med överta titeln familjens Pokémon Champion. Snyft snyft.... Jag och Megu har kommit fram till att han måste spela Pokémon hela nätterna och sedan sova under jobbtimmarna. Det går inte ihop hur han lyckats komma så långt annars. Fyy Dai. Men ändå gillar jag tanken lite, en 21årig japan sover på jobbet för att han stannar uppe hela nätterna och spelar Pokémon. Lite komiskt sådär. Han nekar dock våra misstankar... Ehehehe.

/Yoshia (Hiruda!)

Mitt älskade Bibliotek...

30/9

Skolan tickar på. Jag pluggar japanska och läser böcker på engelska hela dagarna. Jag har sjukt många håltimmar och de spenderar jag alltid på mitt favoritställe på skolan, biblioteket. Biblioteket är oftast helt tomt, så även korridoren utanför. Dessutom finns en av de två normala toaletterna precis utanför biblioteket. Sofforna är underbara. De har Doraemon mangan (se bild~ Den omåttligt populära Doraemon! Han finns seriöst överallt här.) på engelska, hoho! Det enda som är lite dåligt är att man inte får äta eller dricka i biblioteket, så när jag ska ta mina små fikapauser så måste jag gå ut och ställa mig i korridoren och äta. Men det gör inte så mycket.

Jag har läst ut Harry Potter and the Chamber of Secrets som jag tog med mig från Sverige, så jag ville ha en ny bok att läsa. I det lilla skolbiblioteket tänkte jag att jag kanske skulle ha turen att hitta åtminstone någon skönlitterär bok på engelska, och efter ett tags letande hittade jag en bok. En enda bok i hela biblioteket. Den heter "Be True to your School". Det är en dagbok av någon känd tidningssnubbe i USA (Bob Greene), från när han var 17 år. Den är faktiskt riktigt bra! Från början kändes det lite väl daguppdelat, "idag gjorde jag blablabla och sedan gjorde jag blabla" och så nästa dag samma sak, och så berättar han om alla jobbiga test han har misslyckats eller lyckats på i skolan... Inte så kul, men väldigt lättsmällt så jag hade inga problem med att läsa vidare. När jag väl kommit in i hans liv börjar det kännas mindre hackigt och innehållslöst, istället börjar jag kunna identifiera mig med saker som händer, blir nyfiken på hur de vardagliga problemen som dyker upp ska lösa sig. Att få en inblick i hur någon annan i min egen ålder tänker och tycker om saker är faktiskt riktigt intressant, och jag inser att det inte är så stor skillnad på hur en 17årig kille på 60-talet i Amerika tänker, och på hur jag tänker, även om vi lever två helt olika liv. Det är lite som att läsa en blogg, fast minus alla dagens outfit och youtubeklipp, istället får man ta del av hemligheter ingen någonsin skulle skriva på en blogg. Jaja, jag är fast, kan inte sluta läsa boken. Vill ständigt hoppa in i Bob Greenes tonårsvärld. Tyvärr är boken snart slut.

Snart kanske jag kommer iväg till ett riktigt bibliotek och se om de har ett större utbud av böcker på engelska! Men egentligen borde jag väl sluta spendera hela håltimmarna med att läsa böcker på engelska, jag är ju liksom här för att plugga Japanska... Fast det är himla skön avkoppling för hjärnan att slippa japanska ett tag... Nej, nu måste jag spela lite Pokémon, jag ligger efter brorsan och om jag ska vinna den där pokémon matchen på lördag måste jag träna upp mina fina små pokémon lite mer. Inte så lite heller.

Just det, har köpt en ny skiva igen... Den här gången ett av Nishino Kanas tidigare album.

Nishino Kana - Style

Pokémon

27/9

Den japanska kyrkogården var fin. Jag ville ta kort, men det kändes liksom fel att ta fram kameran när alla stod och fixade med gravarna och bad och grejade. Så jag lät bli, jag får ta kort på någon kyrkogård senare. Jag tar en bild från Google tillsvidare. Det var väldigt annorlunda från Sverige i alla fall, inte så konstigt, det är ju en helt annan religion. Buddism eller Shintou. Eller båda kanske.

Helgen kom, jag blev förkyld och feber och skit. 38 grader feber och familjen tyckte absoluuut att jag skulle till sjukhuset omedelbart. Som tidigare, jag hade en blå nagel som de råkade se och så blev de typ livrädda och tyckte absolut att vi skulle åka till sjukhuset omedelbums. Jag försökte lugna ned dem och sa "Äsch, det är lugnt, nageln kommer bara trilla av och så kommer en ny växa ut och så blir allt bra igen!" Det lugnade inte ned dem alls. De betedde sig typ som om jag skulle dö inom de närmaste timmarna. Det var mer kul än jobbigt faktiskt, jag var glad att de brydde sig så mycket som de gjorde. I Sverige ryckte alla på axlarna, "Oj stackars dig, du har en blå nagel, det måste göra ont" på sin höjd. Här var det" Shiiiiiit, mår du bra? Gör det ont?? Väldigt ont? Sääkert att du mår bra? AAj, det ser ut att göra riktigt ont! Men det gör alltså inte ont? Jag kan skjutsa dig till sukhuset nu genast!" Jättegulliga var de.

Jaja, hittills har jag sluppit sjukhusbesök tackvare min fantastiska övertalningsförmåga. De tror dock att jag är livrädd för sjukhus nu, men bättre det. När jag har 38 graders feber, ont i huvudet och halsen och ser ut som man gör när man är sjuk, så har jag inte precis lust att sätta mig ned i en bil för att köra iväg till ett sjukhus för att sitta där och vänta i några timmar på en hård stol för att en doktor senare ska konstatera att jag är sjuk och bör vila, för att sedan åka hem. (har ingen aning om det är så det fungerar i Japan med sjukhus, men det är den bilden jag har i alla fall.)

När man har feber här så tar alla äckliga piller, tre stycken, tre gånger om dagen. Alltså 9 piller allt som allt. Det hjälpte faktiskt. Dessutom hade de några konstiga våtservettliknande som var klibbiga på ena sidan och kalla, som jag skulle sätta fast på pannan för att febern skulle försvinna. Det var faktiskt jätteskönt, och det hjälpte! Varför har vi inte sånna i Sverige för??

Dai är så jäkla gullig. På Söndagen hade han en av sina få lediga dagar, så han ville utmana mig på Pokémon. Jag hade mitt Pokémon Pearl spel och han sitt Pokémon Leaf Green, så spelade vi över våra Nintendo DS. Jätteroligt var det, jag vann båda matcherna, moahahaha! Pokémon Black/White har Dai snackat rätt mycket om på senaste tiden. Det släpptes den 18 september tror jag, här i Japan, men det blev utsålt direkt. Jag såg att han var besviken, han ville verkligen köpa det. Någon gång när han skjutsade mig hem från skolan frågade han om jag också ville ha Pokémon Black/White, så jag svarade ja såklart, som den pokémonnörd jag är så vill jag självklart ha det nya coola spelet. Så från ingenstans sa han plötsligt att han skulle köpa pokémon white eller black åt mig! Hallå, spel är dyrt! Jag sa att det var lugnt, jag har pengar, kan köpa själv... Men nej, han skulle absolut köpa det åt mig. Så igår, Söndag, efter Pokémonstriderna så sa han att han skulle åka iväg och leta efter spelet. En timme senare kom han hem med två spel, pokémon Black till honom själv och Pokémon White till mig. På japanska såklart, men jag förstår och kan läsa tillräckligt för att kunna ta mig vidare. Dock går det väldigt långsamt att läsa, men jaja, hastigheten när det kommer till läsandet går sakta med stadigt uppåt i alla fall. Spela Pokémon, lätt roligaste sättet att plugga japanska. Jag har lärt mig massor med *host* användbara ord, t.ex attack, försvar, vild, strid, styrka, svaghet, sten, gräs, jord, tackling m.m xD

Ja, ni kan ju gissa vad jag har gjort på min lediga tid sedan dess.

/Yoshia

Sportfestivalen

22/9

Dagen började med att jag skulle hålla tal inför hela skolan... Huh. På bilden ovan ser ni den fina scenen (den är knappt värd att kallas scen) och rektorn som står och snackar om... ja, undra vad han sa egentligen.

Sportfestivalen. Jätteroligt! Det var som en turnering mellan klasserna på skolan, jag var med i klassens basketlag, alltså basketturneringen. Jag hade inga förväntningar på klassens lag, jag trodde alla skulle vara jättedåliga (taskigt, jag vet) men oj så förvånad jag blev! Alla var ju jätteduktiga på basket! Eller ja, inte riktigt alla, men de flesta. Så vi vann första matchen enkelt med 16-0 mot en annan klass förstaårselever. Matcherna var 5x2 minuter långa (=10 min för den som inte orkar räkna xD).

Andra matchen, mot ett gäng tredjeårselever varav en är med i basketklubben, blev det 6-6. Matchen avgjordes med en omgång bäst av tre sten sax påse. Vi vann!! Yaay. Semifinal.

Tyvärr var semifinalsmatchen mot en klass andraårselever varav 3 är med i basketklubben och alla tre är jätteduktiga. Dessutom kom denna tredje match direkt efter den andra matchen. Jag var trött, det var 30 grader varmt i hallen. Vi ledde de första 5 minuterna, sedan dog jag lite, säkert de andra i mitt lag också, så de gick om och vann med 9-10. Ett tråkigt slut på en rolig turnering. Dessa andraårselever vann sedan finalen också. Inte kommer jag få någon chans till revansch heller, nästa sport festival är nästa år och då är jag i Sverige. Snyft snyft, jag hatar att förlora jämna basketmatcher.

Direkt efter det var det lunch, jag var så trött och skakade så mycket att jag inte ens kunde hålla i ätpinnarna. Haha, jag tror min kondition gått ner.

Inte har de duschar på skolan heller, lagom fräsch jag var efter 3 basketmatcher och sedan träning med klubben på det. Stackars stackars människor bredvid mig på tåget på vägen hem.

Min fina illusion om att min slarviga sida plötsligt skulle försvinna när jag kom till Japan har sabbats också. Jag har glömt mobilen på olika ställen många gånger, uscha. Idag glömde jag den i skåpet på skolan och imorgon är vi lediga, det är dagen då man ska åka och fixa med förfäders gravar eller nått liknande. Så japansk kyrkogård, här kommer jag!

/Yoshia

Game Center

21/9

När Dai är ledig från jobbet skjutsar han mig oftast till skolan och hem, utan egentlig anledning, men han har en jättecool bil så inte mig emot! (Se bild :3) Igår så var han ledig, och påvägen hem frågade han om jag ville hänga med han och hans kompis och äta ramen.

Alltså, denna kompis (Vars namn jag glömt, japanska namn vill inte riktigt fastna), han var den första japanen jag mött som verkligen var som jag inbillat mig att japaner är. Världens animenörd, "otaku". Underbart, han kände till typ alla animéer jag nämnde och säkert ännu mer, Dai har typ inte sett någon anime alls, så han fattade ingenting.

De jobbade visst på samma jobb. Båda vantrivs på jobbet, men ingen vågar sluta eftersom att chansen att de ska hitta ett nytt jobb sedan verkar ganska liten (enligt dem), så de sitter nu här, 21 år gamla, och är inställda på att de ska jobba på det här jobbet som de hatar tills de blir 65 (eller när man nu går i pension i Japan). Det är visst rätt vanligt att japaner jobbar sjukt mycket på ställen de avskyr i hela sitt arbetsliv, de som trivs på sitt jobb är i rätt kraftig minoritet, enligt Dai. När jag frågade honom vad som skulle hända om han slutade på jobbet och inte hittade något annat jobb och inte blev försörjd av sina föräldrar, så svarade han att han troligtvis skulle dö. Detta är en av de få anledningarna till att jag är glad att jag föddes som Svensk och inte som Japan.

Ramen (en mer avancerad och mindre snabb version av snabbnudlar, lite mer ingredienser och så) var jättegott, sedan åkte vi till ett Game center, kompisen var jätteduktig på något jättekonstigt spel där man skulle slå på fyrkanter med rätt tajming till musik. Jag failade på nivå 1, så bra var jag (se bild :3). Jaja, jag provade något Guitar Hero liknande, det vann jag i alla fall (yaaay). Jag saknar Guitar Hero. Mario Kart vann jag också, såklart, det finns ju en anledning till att jag är Drottningen av Mario Kart. (hohohoho). Just det, jag förlorade rätt stort mot Dai på Air Hockey också. Tyvärr hade de inget fotbollsspel (inte för att skryta eller nått, men jag är grym på fotbollsspel, riktig fotboll är det dock si och så med...)

Imorgon är det Sport Festivalen, så nu ska jag sova.

/Yoshia

Drottningen av Mario Kart

20/9

Jag fick plötslig lust att springa. Ingen lång springrunda eller nått, bara springa av mig lite, hade överskottsenergi. Så jag bad Megu snällt om jag kunde få sticka ut och springa lite, helt säker på att få ett nej eftersom att det var mörkt ute och de låter mig inte gå utanför huset själv ens när det är ljust. Jag får i alla fall åka tåg själv nu. Yaay. Men, mot alla odds sa hon ja. Jag tackade så mycket, slängde på mig träningskläder och stack ut snabbt, innan hon hunnit ångra sig eller nått. Jag var borta i en kvart, när jag kom tillbaka så hade de börjat gräva fram ficklampor och Dai hade tagit fram motorcykeln... Letandet efter mig skulle precis börja. Hallå, jag hade varit borta in en kvart! Jaja, de verkade inte särskilt panikslagna, jag bad så mycket om ursäkt och tittade frågande på Megu. Ett litet missförstånd, hon förklarade att hon menat att vi skulle springa tillsammans, hon och jag, kommande dag. Jaha ja. Som sagt, inte van vid den överbeskyddande atmosfären.

En mindre händelsefull vecka, Dai har krönt mig till Drottningen av Mario Kart (tack tack), skola, basket... Jaa. Helgen däremot. Allt annat än händelselös.

Lördag: När man fyller 20 år här i Japan, så sätter man på sig en Kimono och blir fotograferad. Megu fyller nämligen 20 i Januari, det där med kimonofoto är det enda jag förstått hittills, men jag har en känsla av att det är lite mer än så att fylla 20. Jaja, mer om det i Januari, då lär jag ju veta bättre när jag upplevt det live.

I vilket fall, Megu har provat ut en jättefin rosa kimono, och nu ville de att jag också skulle fotograferas i Kimono, som ett trevligt minne från Japan. Så vi åkte iväg för att prova ut en Kimono till mig också! Vi valde en röd med fina blommor. Inget lätt beslut, även om det inte fanns så många som var tillräckligt långa för att passa mig. Jag trodde det var över där, att jag tagit dagens svåra beslut liksom. Men icke, sedan skulle jag välja Obi, det tog ett tag... Var det över sen då? Nej, ett band som skulle sitta över Obi. Sist men inte minst (jo, faktiskt minst) så skulle jag välja ett rep att knyta över Obi. Beslutsångest. Massor med beslutsångest. Uscha uscha uscha. Beslut är inte min starka sida kanske.

Nå, två timmar senare hade jag lyckats fatta de ytterst svåra besluten (personalen måste älskat mig...). Ni får en liten försmak på resultatet till höger. Det riktiga resultatet kommer i Januari! Sedan åkte vi iväg med lilla Ayaka och hennes familj för att plocka vindruvor igen. När Ayaka såg mig så ropade hon "HILDA-CHAN!" jättehögt och sprang fram och kramade mina ben. Åh vad jag älskar den där ungen. Sen shopping med Megu. En liten handduk (så jag kan sitta och torka svetten som rinner under basketen och lektionerna, precis som alla andra Japaner ^ww^), örhängen och en munkjacka som jag blev lite kär i (det är katter och rossetter på den :3).

Söndag: Kl 3 knackade Otousan (pappa) på dörren och sa att det var dags att gå upp. Fiske. Fisken nappar visst bara tidigt på morgonen och närmaste hav ligger 1h 30min härifrån. Jag fick min första fisk! Den första fisken jag någonsin fångat var liten, en decimeter kanske. Om ni tittar noga på bilden så ser ni den. Det var kul. Och tröttsamt. Jag har inte det rätta tålamodet för fiske tror jag. Jag sov efteråt. Och såg den amerikanska filmatiseringen av Dragon Ball. Den var... inte bra. Godkänd, men inte bra, inget jag rekommenderar.

På onsdag är det Sport Festivalen på skolan. Jag ser fram emot den, väldigt mycket. Självklart ska jag spela Basket!! :D

/Yoshia (jag köpte kakor på ett ställe som heter Yoshio :D och Otousans brorsa kallas Yoshi, vad han egentligen heter har jag glömt, men det är något liknande. Yoshinånting.)

Bananmjölk och Currybröd

14/9

Skrev jag att det var si och så med deras skotteknik? Efter att ha spenderat hela helgen i en baskethall tittandes på basket så kan jag konstatera att majoriteten av alla tjejer i Japan skjuter med två händer. I Sverige kallas det nybörjarskott eller "passningskott" och är icke accepterat, haha. Dessutom sätter de både skott nära korgen och treor med denna underliga skotteknik. Killarna däremot kör med den "rätta" skottekniken... Jag frågade Ritsuko-senpai hur det kommer sig, jag förstod inte riktigt vad hon sa, men det var något om att när de var små så kunde de inte sätta skott med den "rätta" skottekniken, bollarna bara studsade iväg på ringen, därför började alla skjuta med två händer för då kunde bollarna gå i korgen. Sedan dess har det ju funkat, så då orkar de inte lära sig den andra tekniken.

Alltså. Deras kondition. Deras snabbhet. Jag känner mig något utägd. De springer och springer och springer och springer, det är helt sjukt! I söndags var det massa träningsmatcher mot andra skolor. Vi var 8 spelare, men Nakagawa-sensei lät bara andraårsstudenterna spela, de var 5 stycken. 5 stycken!! Och de spelade sammanlagt fyra fulltidsmatcher (40 min) den dagen. Dagen innan hade de också spelat matcher, och hela veckan innan hade det varit träningar. Då kanske de spelade "sparsamt" kan man tänka sig, försöka hålla tempot lågt (som Saints (Sundsvalls dambasketlag som hade rätt få spelare...)gjorde hela förra säsongen), men icke. Nakagawa-sensei ropade hela tiden "Spring, spring SNABBARE! FÖR LÅNGSAMT! Spring spring!" Så de sprang. Snabbt. Fram och tillbaka. Det måste gått käpprätt åt skogen kanske ni tänker då. Men icke, de vann majoriteten av matcherna. Jag förstår inte. Det måste vara något med Asiater.

Jordgubbsmjölk och bananmjölk. Jag är lite kär. Varje dag går jag till drickautomaten och köper jordgubbsmjölk eller bananmjölk, idag blev det banan. Så helt fantastiskt underbart gott. Och säkert jätteonyttigt. Precis som alla bröd här, har inte sett ett enda fullkornsbröd sedan jag kom. Det närmaste "vanligt" bröd jag kommit är formfranska, men de envisas med att ha antingen något nutella-liknande eller något jordnötsmör-liknande på det. Alla andra bröd har redan något "pålägg" av någon sort. Korvbröd (bröd med korv i), currybröd, krämbröd, syltbröd, chokladbröd, melonbröd, kycklingbröd, köttbröd, pizzabröd och så fortsätter listan. Min personliga favorit just nu är currybröd. Mums mums.

Det varma vädret håller i sig. Alla sitter med handukar i klassrummer. För svetten rinner, på alla. Uhuhuh.

Eftersom att det var ont om bilder den här gången så får ni en bit av Ayumi Hamasakis nyare låtar, Moon istället. Hennes nya skiva kommer inom en snar framtid finna sin väg till min skivsamling. Hoppas jag.



/Yoshia

Värme, Onigiri och lite mer basket...

8/9

Skrev jag att Nakagawa-sensei skulle få se att min fysiska hälsa klarar lite basket?
Ja, nästa dag skulle jag då äntligen få spela lite basket. Jag klarade uppvärmningen, sedan började hela världen snurra och jag sa att jag nog skulle sätta mig ned lite... Fy farao vad pinsamt det var. Dagen innan hade jag ju hur självsäkert som helst sagt till Nakagawa-sensei att min fysiska hälsa inte är någonting han behöver oroa sig för, och så klarar jag knappt uppvärmningen... Jag trodde jag skulle dö, så sjukt pinsamt.

Vattnet som kommer från kranarna här är varmare än vattnet i B-hallen i Sundsvall (alltså väldigt ljummet och väldigt inte gott.), därför har de alltid med sig en mindre tunna iskallt grönt te. Brain freeze, men bättre än vattnet ur kranarna. Så, efter att ha druckit sjukt mycket iskallt te så slutade världen att snurra, men jag beslutade att ringa Dai så han kunde hämta mig. När jag fått lite mat i magen mådde jag finfint igen.

Nå, sedan blev det helg igen. Dai har jobbat sen i fredags så jag har inte sett honom alls sedan dess. Jag saknar att vinna över honom på Mario Kart... Snyft snyft. Vi stack iväg (tillsammans med lilla Ayaka m. familj) till ett ramenställe (Dais flickvän var jättegod), sedan skulle vi plocka vindruvor, mums mums. Jag träffade Megus bästa kompis som kom hem från London, Miki, hon var väldigt bra på engelska, hon hade visst bott i England i 3 år. Det var skönt att kunna prata lite flytande igen...Vi tre stack iväg för att shoppa, så jag köpte en väska. EF-väskan börjar gå i bitar och dessutom är den grymt ful (förlåt EF, men det är den faktiskt...).

Skola skola skola skola. Jag har fått lite vänner, kommer ihåg lite namn nu också, skulle varit pinsamt annars, haha... Basketklubben tränar varje dag efter skolan (så inte lördagar o söndagar), fram till 18.30, oavsett vilken tid skolan slutar. Så tre gånger i veckan blir träningen 2h 30min lång, två gånger i veckan "bara" 1h 30min lång. 40 grader varmt. Iskallt grönt te. Dumma klädregler som säger att shortsen måste gå till knäna och man får inte visa axlarna. Axlarna-regeln har jag valt att bortse från *host host* på basketplanen... För varmt jue!

Jag förstår i alla fall nu varför Nakagawa-sensei var orolig för min hälsa. MEN, varje dag påväg från tåget till skolan springer jag in på 7/11 och köper två risbollar (onigiri :3) och två flaskor vatten (1 liter blir det) som jag ser till att dricka under dagen, plus det så har jag en termos med mig hemifrån (500ml) fylld med vatten (kärlek på kallt vatten). Det har funkat hittills, jag har kunnat vara med ordentligt utan att dö efter uppvärmningen sedan dess.

(Bild: En god risboll (onigiri))
Japanerna må vara korta, men ack så snabba. Oj vad de springer... Bolltekniken finns absolut där, men skott-tekniken är det väl si och så med, hehe... Förresten, hon den där Olivia-liknande japanen heter Ritsuko. Hon är jättesnäll. Och jättesnabb. Och jätteduktig.

/Yoshia

Basketsäsongen är igång!!!

(Bild: Purikura :3)
2/9

Jag och Dai spelar tv-spel typ varje kväll, han är jättesnäll och jättesöt, synd bara att han är 150 lång typ. Dessutom gillar han Pokemon och idag sa han att Ramen var hans flickvän på lite lagom dålig engelska sådär.

Igår så bjöd han med Megu och mig och några av hans kompisar till något matställe där man halvt skulle laga maten själv, men jättegott var det. Hans kompisar var jätteroliga, en av dem kände till massa anime (typ alla Japaner jag träffat hittills känner knappt till hälften av de animéer jag känner till, med undantag för denna person vars namn jag glömt).

Nåja, idag var första riktiga skoldagen. Först en presentation inför alla lärare, då jag tidigare blivit tillsagd att jag skulle rabbla upp vilka språk jag kunde och så. Så jag gjorde det såklart, Svenska, engelska, lite japanska och franska. Dumma jag att nämna franskan. Varför varför varför. Min Homeroom teacher kom fram till mig senare och tyckte att det var jättekul att jag kunde lite franska, han tyckte absolut att jag skulle presentera mig på alla språk jag kunde inför klassen. Så jahapp. Då skulle man plocka upp franskan från... jaa, ingenstans. Jag lyckades lite snabbt komma ihåg hur man säger "jag heter Hilda". Sedan tog det liksom stopp. J'habite ploppade fram också. That's it. Jag behövde tänka efter för att komma ihåg hur man säger "hej" på franska.

Nå, nog om mina icke befintliga franskakunskaper. Alla ville säga hej, och det gick till på samma sätt varje gång. Några (alltid grupper) kommer fram och säger "Hello! I don't speak english, nice to meet you!" med dåligt uttal. Jag svarar på japanska och helt plötsligt tror de att jag pratar typ flytande Japanska eller nått, så de börjar babbla supersnabbt och jag hinner kanske uppfatta något ord.

Men alla är jättesnälla och hjälpsamma. Jag vet inte hur många gånger jag fick fråga mina nya klasskamrater om vägen till olika ställen. De följde mig alltid hela vägen dit jag skulle. Nu ska jag bara börja komma ihåg lite namn och ansikten också så ska det nog gå bra... Dessutom har jag bara halva skoluniformen hittills, blus och strumpor, kjolen kommer jag visst få senare. Skoluniformen är jättefin :3 Yaaay.

Det är en annan utbytesstudent från Brasilien på skolan. Yippie, tänkte jag, men han ler typ aldrig, pratar så jag inte hör och kan inte engelska. Men vi har "privata" japanskalektioner med Nakagawa-sensei. Det visade sig att Nakagawa-sensei är coach för dambasketklubben här på skolan, så när jag nämnde att jag gillar basket och vill gå med i basketklubben började han babbla myycket. Det jag fick fram av allt han sa var att det var massor av träningar, alla är svinseriösa, de är hyffsat få, de vill vinna, de ska vara med i något officielt till våren, han kan skjutsa mig till sjukhuset om jag gör mig illa, han vill att jag ska gå med, det var något om att bidra till skolan... I slutändan fick jag fram att han mest var orolig för min fysiska hälsa.

Jag var och tittade på träningen idag, det var inte övermännskligt, absolut inte avskräckande, jag kommer gå med i klubben. De verkade jättepeppade på att jag skulle gå med, och det var lite blandat med nybörjare och mer seriösa, erfarna spelare, jag hann dock inte se så mycket innan Dai kom för att hämta mig (de vågar inte låta mig åka tåg själv ännu... Jag är väldigt ovan vid den här överbeskyddande atmosfären) men uppvärminingen var fin... Ööh. Det var inte så stor skillnad från i Sverige, förutom att de strechar innan träningen, vilket alla jag mött i Sverige säger är fel, men men.

Det var en tjej som jag var lite extra imponerad över, hon verkade väldigt seriös och hon var väldigt duktig, hon påminde mig lite om Olivia faktiskt. Tills jag såg henne hoppa och landa. Det såg ut som om hennes vänstra knä skulle gå av eller något, värre landning har nog världen icke skådat. Hon behöver Sosso och knäprogrammet innan hon bryter benen av sig. Ååh vad det såg läskigt ut.

Ja, just det, maratonet var inget missförstånd, jag kommer springa 1 mil ungefär med skolan. Kul kul. Nakagawa-sensei ska få se att min fysiska hälsa nog klarar lite basket.

Hoppas bara att de inte drar iväg till sjukhuset om jag stukar foten eller något annat mindre farligt, gör jag illa mig på basketplanen så ingår det inte i försäkringen... Uhhh.

Nämnde jag att de har en jättefin basketplan? Hallen var fin när den var tom, sedan visade det sig att vi ska dela hall med herrbasketklubben, fäktningsklubben och Dansklubben. Åhå jaja.


Har köpt YUIs album I loved Yesterday. Jag tror jag är kär.

/Yoshia

Hej hej Familjen Katou!

30/8

På vägen hem från Tokyo så fick vi reda på vilka som skulle åka redan på lördagen och vilka som skulle åka på söndagen. Jag var en av de som skulle åka redan på lördagen. Så på lördag en så satte jag och 12 andra förväntansfulla Ef-studenter oss på en buss mot tågstationen, några andra fick åka taxi mot flygplatsen istället. Vägen dit var riktigt rolig, vi snackade på och så, de Japanska tågen går snabbare än de i Sverige. Så det så. Jag kom fram till stället jag nu ska spendera 10 månader i.Jag hann inte ens kliva av tåget innan Okaasan (mamma) hade kommit fram till mig och frågat om jag var Hilda. Under hela campet har lärarna präntat in i våra skallar att de första vi ska göra när vi möter värdfamiljen är att utförligt presentera oss, för att göra ett gott första intryck. Jag var inte riktigt förberedd på att bli påhoppad innan jag knappt hunnit ut från tåget, så jag lyckades pressa fram ett "ja, jag är hilda, trevligt att träffas!" Men sedan tog liksom den utförliga presentationen slut. Whatever.

Sedan dess har det hänt en del, såklart. Direkt när vi kom hem så fick jag packa upp mina grejer lite snabbt, sedan ville de ut och shoppa. Med shoppa menades visst handla mat. Jag fick dem att köpa mjölk (yaaay!), tyvärr smakar mjölken här precis som grädde. Ovispad dårå. Eller kamske lite mer en blandning mellan röd mjölk och grädde. Och nu tror de att jag ääääääälskar mjölk, eftersom att det var det jag sa på affären, så de har alltid mjölk hemma. Helt klart bättre än de kalla gröna teet, även om det kalla gröna teet helt klart är drickbart...
Vi hyrde film också, Mononoke Hime och The girl who leapt trough time. Så nu har jag sett The girl who leapt trough time, jag förstod tillräckligt av den för att älska den. Se den! Vi såg Harry Potter 4 också, dubbat till Japanska... Åååååååh vad jag har något emot dubbad film. Det var inte bra på en fläck. Filmen är bra, men dubbning... uuuuscha.

Nästa dag åkte vi iväg för att shoppa igen, denna gång så åkte vi till en 100 yen affär! Kärlek på dem. Allting i hela affären kostade 100 yen (ca 10kr) Så jag köpte en obentolåda, ätpinnar, risskål, och obentotillbehör som visst var nödvändiga enligt okaasan, för typ 60 kr! :D

Jag köpte även en kjol på någon affär, den var på rea och kostade ca 70kr. Jag har ju inte så mycket kläder här, och hälften av kläderna har jag lite svårt för att använda tack vare japans syn på sexighet...
På kvällen var det någon festival, hanabi nånting nånting hette det visst, så då åkte vi bil upp på ett tak och satte oss på något picknickfiltsliknande och åt mat och såg på fyrverkerier. Megu (megumi), min storasyster, hade bjudit dit en kompis, Ayaka (ponchan). Okaasan hade bjudit dit sin syster och hennes familj (de har en liten dotter på 3 år som har sjukt mycket energi och är jättesöt och som också heter Ayaka), och Otousan hade visst bjudit dit sin bror och hans familj. Så helt plötsligt hade jag träffat hela släkten, och nu blev i alla fall den utförliga, artiga och fina presentationen som jag tränat onödigt mycket på, äntligen av. Jag lärde alla att Ikea är ett svenskt företag, det var bara Dai (daisuke/storebror) som visste det. De vet typ inget om Sverige, inte ens att man pratar Svenska där, de trodde att man pratar engelska där och att det var därför jag var så "bra på engelska" xD Ponchan sov över, och jag, Dai, Megu och Ponchan spelade Mario Kart. De var nästan pinsamt förvånade över mina skills... Hohohohoho.

Nå, nästa dag så hade Ponchan och Megu massor av planer för mig visade det sig. Purikura (jag älskar purikura), shopping (inte mat den här gången! Utan kläder! Jag köpte en bolero.), dango (eftersom att jag lyckades kläcka ur mig att jag ville äta dango för att jag kan en sång om dango(se bild)) och så envisades de med att köra den låååånga vägen till min skola för att visa mig den. Utifrån i alla fall, den var stooooor. Jag kommer gå vilse. VIlken tur att de lärde mig frasen "jag har gått vilse" på EF-campet.

Idag åkte jag och Megu hem till Ayaka och hennes familj. Den ungen är sjuuukt sööt!! De försöker lära henne engelska och hon kommer gå på ett engelskinriktat dagis. Hon är faktiskt riktigt duktig! Men uttalet är ju som det är, när hon ska säga "My name is Ayaka" så låter det som "Majonäs Ayaka".

Det var väl det. Jag trivs bra, alla är jättesnälla, och jag skulle definitivt kunna tänka mig att bo här i 10 månader. Saknar dock att kunna prata utan att få huvudvärk.

/Yoshia

Tokyo~

27/8

Tokyo var awesome. Först gick vi upp väääääldigt tidigt för att sitta på en buss i 3-4 timmar. Vi började i någon okänd stadsdel jag inte kommer ihåg namnet på, där köpte vi mobiltelefoner för 12000 yen (ca 1100 kr). Vi fick inte välja modell själva, men färg, så jag köpte en rosa såklart. Den är riktigt fin, nu ska jag bara välja ett mobilsmycke. Det blir nog svårare än ni tror, de finns nämligen överrallt och alla är jättesöta.

Mitt telefonnummer har ni ingen användning av eftersom att det är svindyrt att ringa från Sverige, så jag lär inte ringa heller. Men tekniken när det kommer till mobiler här i Japan är lite före er stackare med svenska telefoner där hemma i Sverige. Det betyder att jag kan skicka e-mail från min mobil till andras email, alltså till datorer och sånt! Utan internetuppkoppling. Skitsmart. Dessutom är det gratis att skicka från nätet till min mobil och jag har gratis mejl i en månad. Yaay!

Akihabara. Jag trodde seriöst att jag skulle börja gråta när jag såg det stället. Jag kände glädjetårarna i ögonvrån. Bara synd att vi bara fick en timme på det bästa stället på jorden. Jag hann därför inte hitta så mycket att köpa, bara några Clannadmobilsmycken och Chi's sweet homemobilsmycken. Även om bilderna och motiven var awesome så var själva mobilsmycke-grejen inte så vacker.


Tokyo Tower. Där fick vi en timme. Varför??? Det skulle lätt räckt med en halvtimme så skulle vi kunnat få en halvtimme extra i himmelriket (akihabara). Det var fin utsikt och så. Verkligen. Meeen. Att stirra på fin utsikt i en timme var inte så wow faktiskt.

Vi skulle på en kryssning där vi skulle äta och så. De sålde alkohol, så nu har jag sett ett dansgolv fullt med fulla japaner. De var sååå fulla. Det var lite kul faktiskt. Tokyo på natten från en båt var så otroligt vackert. Det var bättre än Tokyo Tower, helt klart. Så sjukt vackert, det kan aldrig bli vackert på det sättet i Sverige. Vi har inte tillräckligt stora skyskrapor och städer. Fullmåne på det. Underbart. Dessutom så träffade jag Alina, en tysk tjej, vi snackade hela båtturen, sedan de 3-4 timmarna hem, och sedan idag. Jag trivs riktigt bra med henne faktiskt. Yaay.

Vi kom hem kl 0.30.
/Yoshia

Fashion Show + Curry!

25/8

Klädreglerna gör mig galen. Chihiro-san säger hela tiden till mig och Johanne "No, thats too sexy!". Idag hade jag ett vitt linne och en kjol, men linnet hade för smala axelband, så då var det "too sexy". Min tunika var lite för kort, jag trodde det skulle vara okej med tights under, men nej. Det var "too sexy". Nu är jag rädd att klänningen jag vill ha i morgon också räknas som för kort. Blääää.

Vi gjorde curry idag! Vi fick en ny buss, men den var för liten för att alla skulle få plats, så de ringde en taxi, haha. Sedan åkte vi till något litet ställe där vi skulle göra curry över öppen eld. Vår curry var lätt den bästa curryn. Vi var nog de enda som faktiskt gjorde Curry och inte Currysoppa. Sedan började det regna och åska, som tur var hade grillplatsen tak över eldarna, så det var lugnt. Men på vägen tillbaka till bussarna blev vi sjuuuukt blöta.

Eri, Aya, Natalie, Yuriko, Jag

Japanskalektion grupperna har ändrats. Jag var helt säker på att jag skulle hamna i en sämre grupp, typ att de hade insett att de överskattat mig eller nått. Men nej! Jag är i samma grupp som förut, förutom att det kommit lite fler. Typ alla som är lite kända här på campet för att vara bra på japanska är i min grupp nu. Det är lite läskigt. Men jag håller faktiskt jämna fotsteg nu, jag har pluggat som en galning här. Typ varenda liten minut av fritid tar jag upp böckerna och pluggar. De måste tro att jag är värsta pluggisen eller nått. Men jag har verkligen blivit bättre, på dessa få dagar. Idag spenderade vi 2 timmar med att bara prata på Japanska, Aya-sensei (vår lärare) säger knappt ett ord på engelska under lektionerna. Så vi pratade på om allt och inget typ. Jag förstod! Typ allt, och jag kunde få fram vad jag ville säga också! Det trodde jag inte om mig själv.

På kvällen, efter badet och middagen, så var det fasion show. Vi skulle sätta oss med våra studeringsgrupper och välja ut en av oss som skulle bli modell och sedan skulle vi göra kläder till hen med hjälp av tidningspapper, tejp och sax. Awesome! Jag var "the tejp girl", så jag bara sprang runt med tejpen, hoho. Imorgon ska vi åka tiiidigt på morgonen mot Tokyo, vi ska till Tokyo Tower och Akihabara m.m. Jag har sett fram emot den dagen såå länge, enda sedan jag fick reda på att vi skulle dit. Äntligen ska jag få köpa en mobil!!!! :D:D:D

/Yoshia

"Farm"+ BBQ

24/8

Skolan har fler regler än man kan räkna. Man får inte komma en sekund sent, man får inte rita, man får inte drika eller äta eller tugga tuggummi under lektionerna, man får inte ha piercing eller örhängen, inte färgat hår (inte ens tonat), inga tatueringar, man får inte lämna området, man får inte skippa någon lektion eller sova på någon lektion (såklart), man får inte ha smink på sig, inget nagellack, och så fortsätter listan.

Vi var på en farm idag. Det var den konstigaste farmen jag någonsin sett. I våra ögon var det inte alls en farm, utan ett tivoli/äventyrspark. Först skulle alla sätta sig ner och göra en tvål av mjölk, skitskumt och halvroligt. Vi fick forma dem hur vi ville, jag hade så sjukt dålig fantasi att jag gjorde en tjock pannkaka. Edward gjorde en jättecool dinosaurie och Linn gjorde en sjukt gullig björn.

Efter det hade vi en timme att göra vad vi ville, jag, Johanne, Sigrid, Edward och någon kille vars namn jag inte kommer ihåg skulle åka en linbana över en sjö. Det var lite coolt, men så inte värt 800 yen! (typ 70 kr kanske). Han som skulle ge oss instuktioner kunde sjukt dålig engelska, jag skulle nog förstått mer av Japanskan, hehe. Åkturen var liksom kul, men det gick rätt segt, så det var skönt med lite vind, men det var typ allt.

Efter det var det BBQ time desu. Så vi grillade och åt, skitvarmt blev det eftersom att vi var inomhus, men gott var det.

Vi åt, åkte hem, och självklart så gick bussen sönder. Så vi var tvungna att gå. Som tur var så var det inte så långt kvar, men istället så började det regna. Tjoohoo. Bättre det än sjukt fuktig hetta. Hettan är i alla fall inte lika stekande som hemma, men helt klart tjockare. Duggregnet på kvällskvisten med kvällspromenad var faktiskt rätt skönt.
Fatta vad skönt det var att lägga sig i det sjukt varma badet när man kom hem, seriöst, vattnet är sjukt varmt, när man stoppar ner foten så tror man att den ska koka sönder. Men när man väl kommit i blir det jätteskönt, och den kalla duschen efteråt... Underbart.

Spirited Away är en grym film och de flesta på det här campet håller nog med mig. Så även Japanerna, därför fick vi ikväll se Spirited Away (kommer inte ihåg den japanska titeln...). Det var typ 500 gången jag såg den. Jag kan inte påstå att filmen blir bättre och bättre, det börjar gå neråt efter 10 gången ungefär, men den kommer aldrig bli dålig.

/Yoshia