Vinteruniformen

1/10

Idag är dagen då sommaruniformen byts ut mot vinteruniformen. (Se den dåliga bilden tagen i den smutsiga spegeln) Det var 25 grader varmt ute idag om någon undrar, och jag skulle då ha på mig ett linne, en långärmad skjorta, en långärmad kofta, en kavaj, kjol och knästrumpor. Jag svettades ihjäl, så tillslut sket jag i kavajen och efter halva dagen åkte koftan också av.

Jag gillar inte lektionerna med Nakagawa-sensei och Rodorigo (eller vad han nu egentligen heter, men det är så alla japaner uttalar hans namn. Utbytesstudenten från Brasilien. Mitt namn blir Hiruda om någon undrar.) De är så sjukt svåra, men samtidigt så lätta. Eftersom att Nakagawa-sensei är medveten om att lektionerna är på Rodorigos nivå (han har har bott i japan sedan april), och inte på min nivå, så vet han att jag oftast inte kan svaret på frågorna. Därför får Rodorigo göra typ allt. Vi ska läsa några texter högt på japanska, jag får läsa en mening och så fort jag hackar lite (vilket jag gör ofta, att läsa japanska går liksom inte snabbt. Även om det går mycket snabbare än det gjorde innan jag kom hit) så läser han åt mig istället. Så det är snarare han som läser. Så, jag får "läsa" en mening, sedan får Rodorigo läsa resten.

Så går ungefär resten av lektionen till också, Nakagawa-sensei ställer en fråga och jag svarar så gott jag kan, och sedan får Rodorigo säga rätt svar och jag förstår ungefär lika lite som innan och sitter mest och känner mig dålig på Japanska. Som tur är har jag bara en lektion med Nakagawa och Rodorigo i veckan.

Takaku-sensei däremot... Hon är jättesnäll, jag tror hon känner något ansvar över att jag ska må bra för hon frågar alltid hur jag mår, det är hon som är kontaktpersonen mellan värdfamiljen och skolan också. De har en skrivbok där de skriver meddelanden till varandra på japanska som jag omöjligt kan läsa, jag är sjukt nyfiken på vad de skriver om mig som jag inte kan läsa... På fredagar har jag en lektion med henne. De är underbara, Rodorigo är inte där och först pratar vi bara om hur veckan har varit och så, sedan tar hon fram den överdrivet enkla japanskaboken så jag får känna mig lite duktig också, haha. Så jobbar vi oss framåt i den tillsammans och jag bara förstår allt, vilket är underbart. En rätt stor kontrast från Nakagawa-senseis lektioner, haha.

Nästa vecka är det Midterm test. Ett jättestort test som håller på i tre dagar, jag ska också göra massa test då. Massa små japanskatest som Takaku-sensei berättade om idag, de verkar jätteenkla och det enda jag egentligen måste plugga är några kanji som jag är lite osäker på fortfarande. Förutom det så ska jag ta samma engelskatest som resten i min klass, jag kommer faila så hårt på det. Japaner verkar nämligen vara övertygade om att det bästa sättet för att lära sig engelska är att översätta från japanska-engelska eller engelska-japanska, vilket inte är sådär jätteenkelt för mig. Men jag ska göra mitt bästa!
Dai (bror min) klarade det 5:te gymmet på Pokémon idag, jag klarade precis 3:dje gymmet. Ni kan ju gissa vem som kommer vinna Pokémonstriden imorgon, och där med överta titeln familjens Pokémon Champion. Snyft snyft.... Jag och Megu har kommit fram till att han måste spela Pokémon hela nätterna och sedan sova under jobbtimmarna. Det går inte ihop hur han lyckats komma så långt annars. Fyy Dai. Men ändå gillar jag tanken lite, en 21årig japan sover på jobbet för att han stannar uppe hela nätterna och spelar Pokémon. Lite komiskt sådär. Han nekar dock våra misstankar... Ehehehe.

/Yoshia (Hiruda!)

Mitt älskade Bibliotek...

30/9

Skolan tickar på. Jag pluggar japanska och läser böcker på engelska hela dagarna. Jag har sjukt många håltimmar och de spenderar jag alltid på mitt favoritställe på skolan, biblioteket. Biblioteket är oftast helt tomt, så även korridoren utanför. Dessutom finns en av de två normala toaletterna precis utanför biblioteket. Sofforna är underbara. De har Doraemon mangan (se bild~ Den omåttligt populära Doraemon! Han finns seriöst överallt här.) på engelska, hoho! Det enda som är lite dåligt är att man inte får äta eller dricka i biblioteket, så när jag ska ta mina små fikapauser så måste jag gå ut och ställa mig i korridoren och äta. Men det gör inte så mycket.

Jag har läst ut Harry Potter and the Chamber of Secrets som jag tog med mig från Sverige, så jag ville ha en ny bok att läsa. I det lilla skolbiblioteket tänkte jag att jag kanske skulle ha turen att hitta åtminstone någon skönlitterär bok på engelska, och efter ett tags letande hittade jag en bok. En enda bok i hela biblioteket. Den heter "Be True to your School". Det är en dagbok av någon känd tidningssnubbe i USA (Bob Greene), från när han var 17 år. Den är faktiskt riktigt bra! Från början kändes det lite väl daguppdelat, "idag gjorde jag blablabla och sedan gjorde jag blabla" och så nästa dag samma sak, och så berättar han om alla jobbiga test han har misslyckats eller lyckats på i skolan... Inte så kul, men väldigt lättsmällt så jag hade inga problem med att läsa vidare. När jag väl kommit in i hans liv börjar det kännas mindre hackigt och innehållslöst, istället börjar jag kunna identifiera mig med saker som händer, blir nyfiken på hur de vardagliga problemen som dyker upp ska lösa sig. Att få en inblick i hur någon annan i min egen ålder tänker och tycker om saker är faktiskt riktigt intressant, och jag inser att det inte är så stor skillnad på hur en 17årig kille på 60-talet i Amerika tänker, och på hur jag tänker, även om vi lever två helt olika liv. Det är lite som att läsa en blogg, fast minus alla dagens outfit och youtubeklipp, istället får man ta del av hemligheter ingen någonsin skulle skriva på en blogg. Jaja, jag är fast, kan inte sluta läsa boken. Vill ständigt hoppa in i Bob Greenes tonårsvärld. Tyvärr är boken snart slut.

Snart kanske jag kommer iväg till ett riktigt bibliotek och se om de har ett större utbud av böcker på engelska! Men egentligen borde jag väl sluta spendera hela håltimmarna med att läsa böcker på engelska, jag är ju liksom här för att plugga Japanska... Fast det är himla skön avkoppling för hjärnan att slippa japanska ett tag... Nej, nu måste jag spela lite Pokémon, jag ligger efter brorsan och om jag ska vinna den där pokémon matchen på lördag måste jag träna upp mina fina små pokémon lite mer. Inte så lite heller.

Just det, har köpt en ny skiva igen... Den här gången ett av Nishino Kanas tidigare album.

Nishino Kana - Style

Pokémon

27/9

Den japanska kyrkogården var fin. Jag ville ta kort, men det kändes liksom fel att ta fram kameran när alla stod och fixade med gravarna och bad och grejade. Så jag lät bli, jag får ta kort på någon kyrkogård senare. Jag tar en bild från Google tillsvidare. Det var väldigt annorlunda från Sverige i alla fall, inte så konstigt, det är ju en helt annan religion. Buddism eller Shintou. Eller båda kanske.

Helgen kom, jag blev förkyld och feber och skit. 38 grader feber och familjen tyckte absoluuut att jag skulle till sjukhuset omedelbart. Som tidigare, jag hade en blå nagel som de råkade se och så blev de typ livrädda och tyckte absolut att vi skulle åka till sjukhuset omedelbums. Jag försökte lugna ned dem och sa "Äsch, det är lugnt, nageln kommer bara trilla av och så kommer en ny växa ut och så blir allt bra igen!" Det lugnade inte ned dem alls. De betedde sig typ som om jag skulle dö inom de närmaste timmarna. Det var mer kul än jobbigt faktiskt, jag var glad att de brydde sig så mycket som de gjorde. I Sverige ryckte alla på axlarna, "Oj stackars dig, du har en blå nagel, det måste göra ont" på sin höjd. Här var det" Shiiiiiit, mår du bra? Gör det ont?? Väldigt ont? Sääkert att du mår bra? AAj, det ser ut att göra riktigt ont! Men det gör alltså inte ont? Jag kan skjutsa dig till sukhuset nu genast!" Jättegulliga var de.

Jaja, hittills har jag sluppit sjukhusbesök tackvare min fantastiska övertalningsförmåga. De tror dock att jag är livrädd för sjukhus nu, men bättre det. När jag har 38 graders feber, ont i huvudet och halsen och ser ut som man gör när man är sjuk, så har jag inte precis lust att sätta mig ned i en bil för att köra iväg till ett sjukhus för att sitta där och vänta i några timmar på en hård stol för att en doktor senare ska konstatera att jag är sjuk och bör vila, för att sedan åka hem. (har ingen aning om det är så det fungerar i Japan med sjukhus, men det är den bilden jag har i alla fall.)

När man har feber här så tar alla äckliga piller, tre stycken, tre gånger om dagen. Alltså 9 piller allt som allt. Det hjälpte faktiskt. Dessutom hade de några konstiga våtservettliknande som var klibbiga på ena sidan och kalla, som jag skulle sätta fast på pannan för att febern skulle försvinna. Det var faktiskt jätteskönt, och det hjälpte! Varför har vi inte sånna i Sverige för??

Dai är så jäkla gullig. På Söndagen hade han en av sina få lediga dagar, så han ville utmana mig på Pokémon. Jag hade mitt Pokémon Pearl spel och han sitt Pokémon Leaf Green, så spelade vi över våra Nintendo DS. Jätteroligt var det, jag vann båda matcherna, moahahaha! Pokémon Black/White har Dai snackat rätt mycket om på senaste tiden. Det släpptes den 18 september tror jag, här i Japan, men det blev utsålt direkt. Jag såg att han var besviken, han ville verkligen köpa det. Någon gång när han skjutsade mig hem från skolan frågade han om jag också ville ha Pokémon Black/White, så jag svarade ja såklart, som den pokémonnörd jag är så vill jag självklart ha det nya coola spelet. Så från ingenstans sa han plötsligt att han skulle köpa pokémon white eller black åt mig! Hallå, spel är dyrt! Jag sa att det var lugnt, jag har pengar, kan köpa själv... Men nej, han skulle absolut köpa det åt mig. Så igår, Söndag, efter Pokémonstriderna så sa han att han skulle åka iväg och leta efter spelet. En timme senare kom han hem med två spel, pokémon Black till honom själv och Pokémon White till mig. På japanska såklart, men jag förstår och kan läsa tillräckligt för att kunna ta mig vidare. Dock går det väldigt långsamt att läsa, men jaja, hastigheten när det kommer till läsandet går sakta med stadigt uppåt i alla fall. Spela Pokémon, lätt roligaste sättet att plugga japanska. Jag har lärt mig massor med *host* användbara ord, t.ex attack, försvar, vild, strid, styrka, svaghet, sten, gräs, jord, tackling m.m xD

Ja, ni kan ju gissa vad jag har gjort på min lediga tid sedan dess.

/Yoshia

Sportfestivalen

22/9

Dagen började med att jag skulle hålla tal inför hela skolan... Huh. På bilden ovan ser ni den fina scenen (den är knappt värd att kallas scen) och rektorn som står och snackar om... ja, undra vad han sa egentligen.

Sportfestivalen. Jätteroligt! Det var som en turnering mellan klasserna på skolan, jag var med i klassens basketlag, alltså basketturneringen. Jag hade inga förväntningar på klassens lag, jag trodde alla skulle vara jättedåliga (taskigt, jag vet) men oj så förvånad jag blev! Alla var ju jätteduktiga på basket! Eller ja, inte riktigt alla, men de flesta. Så vi vann första matchen enkelt med 16-0 mot en annan klass förstaårselever. Matcherna var 5x2 minuter långa (=10 min för den som inte orkar räkna xD).

Andra matchen, mot ett gäng tredjeårselever varav en är med i basketklubben, blev det 6-6. Matchen avgjordes med en omgång bäst av tre sten sax påse. Vi vann!! Yaay. Semifinal.

Tyvärr var semifinalsmatchen mot en klass andraårselever varav 3 är med i basketklubben och alla tre är jätteduktiga. Dessutom kom denna tredje match direkt efter den andra matchen. Jag var trött, det var 30 grader varmt i hallen. Vi ledde de första 5 minuterna, sedan dog jag lite, säkert de andra i mitt lag också, så de gick om och vann med 9-10. Ett tråkigt slut på en rolig turnering. Dessa andraårselever vann sedan finalen också. Inte kommer jag få någon chans till revansch heller, nästa sport festival är nästa år och då är jag i Sverige. Snyft snyft, jag hatar att förlora jämna basketmatcher.

Direkt efter det var det lunch, jag var så trött och skakade så mycket att jag inte ens kunde hålla i ätpinnarna. Haha, jag tror min kondition gått ner.

Inte har de duschar på skolan heller, lagom fräsch jag var efter 3 basketmatcher och sedan träning med klubben på det. Stackars stackars människor bredvid mig på tåget på vägen hem.

Min fina illusion om att min slarviga sida plötsligt skulle försvinna när jag kom till Japan har sabbats också. Jag har glömt mobilen på olika ställen många gånger, uscha. Idag glömde jag den i skåpet på skolan och imorgon är vi lediga, det är dagen då man ska åka och fixa med förfäders gravar eller nått liknande. Så japansk kyrkogård, här kommer jag!

/Yoshia

Game Center

21/9

När Dai är ledig från jobbet skjutsar han mig oftast till skolan och hem, utan egentlig anledning, men han har en jättecool bil så inte mig emot! (Se bild :3) Igår så var han ledig, och påvägen hem frågade han om jag ville hänga med han och hans kompis och äta ramen.

Alltså, denna kompis (Vars namn jag glömt, japanska namn vill inte riktigt fastna), han var den första japanen jag mött som verkligen var som jag inbillat mig att japaner är. Världens animenörd, "otaku". Underbart, han kände till typ alla animéer jag nämnde och säkert ännu mer, Dai har typ inte sett någon anime alls, så han fattade ingenting.

De jobbade visst på samma jobb. Båda vantrivs på jobbet, men ingen vågar sluta eftersom att chansen att de ska hitta ett nytt jobb sedan verkar ganska liten (enligt dem), så de sitter nu här, 21 år gamla, och är inställda på att de ska jobba på det här jobbet som de hatar tills de blir 65 (eller när man nu går i pension i Japan). Det är visst rätt vanligt att japaner jobbar sjukt mycket på ställen de avskyr i hela sitt arbetsliv, de som trivs på sitt jobb är i rätt kraftig minoritet, enligt Dai. När jag frågade honom vad som skulle hända om han slutade på jobbet och inte hittade något annat jobb och inte blev försörjd av sina föräldrar, så svarade han att han troligtvis skulle dö. Detta är en av de få anledningarna till att jag är glad att jag föddes som Svensk och inte som Japan.

Ramen (en mer avancerad och mindre snabb version av snabbnudlar, lite mer ingredienser och så) var jättegott, sedan åkte vi till ett Game center, kompisen var jätteduktig på något jättekonstigt spel där man skulle slå på fyrkanter med rätt tajming till musik. Jag failade på nivå 1, så bra var jag (se bild :3). Jaja, jag provade något Guitar Hero liknande, det vann jag i alla fall (yaaay). Jag saknar Guitar Hero. Mario Kart vann jag också, såklart, det finns ju en anledning till att jag är Drottningen av Mario Kart. (hohohoho). Just det, jag förlorade rätt stort mot Dai på Air Hockey också. Tyvärr hade de inget fotbollsspel (inte för att skryta eller nått, men jag är grym på fotbollsspel, riktig fotboll är det dock si och så med...)

Imorgon är det Sport Festivalen, så nu ska jag sova.

/Yoshia

Drottningen av Mario Kart

20/9

Jag fick plötslig lust att springa. Ingen lång springrunda eller nått, bara springa av mig lite, hade överskottsenergi. Så jag bad Megu snällt om jag kunde få sticka ut och springa lite, helt säker på att få ett nej eftersom att det var mörkt ute och de låter mig inte gå utanför huset själv ens när det är ljust. Jag får i alla fall åka tåg själv nu. Yaay. Men, mot alla odds sa hon ja. Jag tackade så mycket, slängde på mig träningskläder och stack ut snabbt, innan hon hunnit ångra sig eller nått. Jag var borta i en kvart, när jag kom tillbaka så hade de börjat gräva fram ficklampor och Dai hade tagit fram motorcykeln... Letandet efter mig skulle precis börja. Hallå, jag hade varit borta in en kvart! Jaja, de verkade inte särskilt panikslagna, jag bad så mycket om ursäkt och tittade frågande på Megu. Ett litet missförstånd, hon förklarade att hon menat att vi skulle springa tillsammans, hon och jag, kommande dag. Jaha ja. Som sagt, inte van vid den överbeskyddande atmosfären.

En mindre händelsefull vecka, Dai har krönt mig till Drottningen av Mario Kart (tack tack), skola, basket... Jaa. Helgen däremot. Allt annat än händelselös.

Lördag: När man fyller 20 år här i Japan, så sätter man på sig en Kimono och blir fotograferad. Megu fyller nämligen 20 i Januari, det där med kimonofoto är det enda jag förstått hittills, men jag har en känsla av att det är lite mer än så att fylla 20. Jaja, mer om det i Januari, då lär jag ju veta bättre när jag upplevt det live.

I vilket fall, Megu har provat ut en jättefin rosa kimono, och nu ville de att jag också skulle fotograferas i Kimono, som ett trevligt minne från Japan. Så vi åkte iväg för att prova ut en Kimono till mig också! Vi valde en röd med fina blommor. Inget lätt beslut, även om det inte fanns så många som var tillräckligt långa för att passa mig. Jag trodde det var över där, att jag tagit dagens svåra beslut liksom. Men icke, sedan skulle jag välja Obi, det tog ett tag... Var det över sen då? Nej, ett band som skulle sitta över Obi. Sist men inte minst (jo, faktiskt minst) så skulle jag välja ett rep att knyta över Obi. Beslutsångest. Massor med beslutsångest. Uscha uscha uscha. Beslut är inte min starka sida kanske.

Nå, två timmar senare hade jag lyckats fatta de ytterst svåra besluten (personalen måste älskat mig...). Ni får en liten försmak på resultatet till höger. Det riktiga resultatet kommer i Januari! Sedan åkte vi iväg med lilla Ayaka och hennes familj för att plocka vindruvor igen. När Ayaka såg mig så ropade hon "HILDA-CHAN!" jättehögt och sprang fram och kramade mina ben. Åh vad jag älskar den där ungen. Sen shopping med Megu. En liten handduk (så jag kan sitta och torka svetten som rinner under basketen och lektionerna, precis som alla andra Japaner ^ww^), örhängen och en munkjacka som jag blev lite kär i (det är katter och rossetter på den :3).

Söndag: Kl 3 knackade Otousan (pappa) på dörren och sa att det var dags att gå upp. Fiske. Fisken nappar visst bara tidigt på morgonen och närmaste hav ligger 1h 30min härifrån. Jag fick min första fisk! Den första fisken jag någonsin fångat var liten, en decimeter kanske. Om ni tittar noga på bilden så ser ni den. Det var kul. Och tröttsamt. Jag har inte det rätta tålamodet för fiske tror jag. Jag sov efteråt. Och såg den amerikanska filmatiseringen av Dragon Ball. Den var... inte bra. Godkänd, men inte bra, inget jag rekommenderar.

På onsdag är det Sport Festivalen på skolan. Jag ser fram emot den, väldigt mycket. Självklart ska jag spela Basket!! :D

/Yoshia (jag köpte kakor på ett ställe som heter Yoshio :D och Otousans brorsa kallas Yoshi, vad han egentligen heter har jag glömt, men det är något liknande. Yoshinånting.)

Bananmjölk och Currybröd

14/9

Skrev jag att det var si och så med deras skotteknik? Efter att ha spenderat hela helgen i en baskethall tittandes på basket så kan jag konstatera att majoriteten av alla tjejer i Japan skjuter med två händer. I Sverige kallas det nybörjarskott eller "passningskott" och är icke accepterat, haha. Dessutom sätter de både skott nära korgen och treor med denna underliga skotteknik. Killarna däremot kör med den "rätta" skottekniken... Jag frågade Ritsuko-senpai hur det kommer sig, jag förstod inte riktigt vad hon sa, men det var något om att när de var små så kunde de inte sätta skott med den "rätta" skottekniken, bollarna bara studsade iväg på ringen, därför började alla skjuta med två händer för då kunde bollarna gå i korgen. Sedan dess har det ju funkat, så då orkar de inte lära sig den andra tekniken.

Alltså. Deras kondition. Deras snabbhet. Jag känner mig något utägd. De springer och springer och springer och springer, det är helt sjukt! I söndags var det massa träningsmatcher mot andra skolor. Vi var 8 spelare, men Nakagawa-sensei lät bara andraårsstudenterna spela, de var 5 stycken. 5 stycken!! Och de spelade sammanlagt fyra fulltidsmatcher (40 min) den dagen. Dagen innan hade de också spelat matcher, och hela veckan innan hade det varit träningar. Då kanske de spelade "sparsamt" kan man tänka sig, försöka hålla tempot lågt (som Saints (Sundsvalls dambasketlag som hade rätt få spelare...)gjorde hela förra säsongen), men icke. Nakagawa-sensei ropade hela tiden "Spring, spring SNABBARE! FÖR LÅNGSAMT! Spring spring!" Så de sprang. Snabbt. Fram och tillbaka. Det måste gått käpprätt åt skogen kanske ni tänker då. Men icke, de vann majoriteten av matcherna. Jag förstår inte. Det måste vara något med Asiater.

Jordgubbsmjölk och bananmjölk. Jag är lite kär. Varje dag går jag till drickautomaten och köper jordgubbsmjölk eller bananmjölk, idag blev det banan. Så helt fantastiskt underbart gott. Och säkert jätteonyttigt. Precis som alla bröd här, har inte sett ett enda fullkornsbröd sedan jag kom. Det närmaste "vanligt" bröd jag kommit är formfranska, men de envisas med att ha antingen något nutella-liknande eller något jordnötsmör-liknande på det. Alla andra bröd har redan något "pålägg" av någon sort. Korvbröd (bröd med korv i), currybröd, krämbröd, syltbröd, chokladbröd, melonbröd, kycklingbröd, köttbröd, pizzabröd och så fortsätter listan. Min personliga favorit just nu är currybröd. Mums mums.

Det varma vädret håller i sig. Alla sitter med handukar i klassrummer. För svetten rinner, på alla. Uhuhuh.

Eftersom att det var ont om bilder den här gången så får ni en bit av Ayumi Hamasakis nyare låtar, Moon istället. Hennes nya skiva kommer inom en snar framtid finna sin väg till min skivsamling. Hoppas jag.



/Yoshia