Jag gillar ju att ge namn på saker kanske ni har märkt. Datorn jag skriver på just nu till exempel heter Joan Jr. Sedan har vi Apan Apis, min förra mobil som dog (r.i.p) hette Equilibrium, min förra basketboll heter Excalibur, min rosa kaninväska heter Benke, mitt rosa kaninpennfodral heter Benke Jr. och så vidare.
Som ni tidigare säkert förstod av inlägget Musikså betyder min iPod väldigt mycket för mig. Jag har länge velat köpa ett gulligt fodral till den, men inte hittat något som jag verkligen fastnat för, fram tills igår. Då hittade jag världens charmigaste iPodfodral som jag köpte omedelbums. Fodralet har ju dessutom ögon, så då kände jag verkligen att det saknades ett namn. Men vad?
Jag diskuterade detta med Erika i klassen, jag tyckte namnet "Erika" var ett skitbra namn! Det tyckte ju inte hon dock. Hon tyckte att den skulle heta Elisabet (erisabesu) som är mitt mellannamn. Men nej, det är ju alldeles för långt! Jobbigt att säga jue. Så vad sägs om... Eri? Eri som i Erisabesu och Eri som i Erika! Eri-Pyon! (bara för att "pyon" är kul att säga och låter gulligt.) Skitsmart tyckte jag! Men det tyckte inte hon.
Så, min iPod har fortfarande inget namn. Jag överväger att döpa henne (den) till Erisabesu och sedan använda Eri-pyon som ett smeknamn... Fast det kommer hon säkert inte heller gå med på...
Det är i stunder som dessa som jag måste påminna mig själv om att det är MIN iPod och inte Erikas, så jag kan döpa den till vad jag vill! Vi får se hur jag gör. Jag återkommer. Ni får gärna komma med förslag om ni har några.
Förra veckan så var det provvecka igen. Det är det tredje provveckan sedan jag kom hit till japan, alltså sedan September förra året. Det går till så att en vecka innan provveckan så förbjuder de all klubbaktivitet, så även basketklubben, alltså spelade jag inte basket på ungefär två veckor dårå. Sedan, på måndagen-torsdagen på provveckan så är det halvdagar, man börjar halv 9 och slutar kring 12 och de dagarna består utan 3 olika prov med 15 minuter mellan varje dag och dagen slutar som vanligt med "städning". Förutom på torsdagen, den är lite speciell. Då är det "bara" två prov och sedan är det kontrollering av skoluniformen.
Jomen, eftersom att det är halvdagar så hade jag massor med fritid, det var ju därför uppdateringen av bloggen var så himla bra där ett tag, haha. Men för japanerna var dagarna allt mer än lediga. Visst finns det de som inte pluggar alls och får helt usla betyg på proven, men sedan finns det ju dem som satsar hårt. Hårdare än jag någonsin skulle palla plugga tror jag. Det var ett gäng som efter proven stannade kvar på skolan och pluggade fram till ungefär 5. Jag satt själv och pluggade till undefär halv 3, sedan fick jag nog och stack hem, haha. Men seriöst, hur klarar man att plugga koncentrerat i 5 timmar direkt efter att man gjort 3 prov?? Jag fattar inte.
Sedan finns det dem som kan sitta på en lördag och plugga i 9 timmar!! Alltså. Visst är det viktigt med utbildning, visst är det viktigt att göra sina läxor och plugga inför prov och så, men det finns en gräns tycker jag. Man pluggar ju bort hela sin ungdom, vad hände med att ha kul? Det måste ju finnas en balans mellan plugg och fritid. Jaja, man får väl bara hoppas att pluggandet lönar sig för dem i alla fall.Kineserna ska ju vara ännu värre har jag hört. De måste ju bli som robotar en vacker dag.. Uscha.
Kontroll av skoluniformen. Det har de lite då och då på skolan, för att se till att ingen bryter några av alla de 1000000 regler som finns. Det går till så att alla förstaårselever ställer sig på fina rader i gympasalen och får lyssna på lite olika "3minuters-tal" (som alltid brukar sluta på sådär 5-6 minuter) av lärare innan killarna går och ställer sig på nya led längst bak i gympasalen och tjejerna längst fram. Sedan går lärarna igenom rad efter rad, väldigt systematiskt, och kontrollerar allt möjligt.
1.Naglar. De får inte vara för långa, det ska inte gå att se dem om man tittar på handflatan. Självklart är även nagellack förbjudet. 2.Öron. De tittar så att man inte tagit några hål i öronen. 3.Hår. Det får inte vara brunare än svart. Är det det så ger de en varning och säger att man måste färga det svart så snart som möjligt. 4.Kjolen. Så att man inte gjort den kortare genom att rulla upp den eller inte använder skärp. 5.Rosetten och knappar. De ser så att man knäppt skjortan hela vägen upp till halsen och att man har rosetten ordenligt åtspänd kring halsen.
Själv failar jag ju på öronpunkten och hårpunkten, men det finns ju inte så mycket de kan göra, så de typ låtsas att de inte ser min hårfärg och mina hål, haha. Sedan har jag ju åkt dit på nagelpunkten några gånger från början, det har också hänt att jag i panik några minuter innan kontrollen letar fram en vanlig papperssax i klassrummet och börjar klippa, haha. Så fruktansvärt ojämnt och fult det blir, men det bryr sig ju i alla fall inte lärarna om.
Efter provet på torsdagen så drog klubbaktiviteterna igång, men jag tog ledigt och drog iväg på Karaoke med Moe, Minori och Misato för att fira att proven äntligen är över. Vi sjöng i inte mindre än 4 timmar!! Skitkul var det, sedan drog i iväg till en spelhall och spelade Mario Kart. Gissa vem som vann? ;D Hohohoho~
Jomen, de verkar ju gilla bröd här i Japan. Jag skrev ju lite förut om alla olika brödsorter, currybröd, melonbröd, jordgubbsbröd, korvbröd, äggbröd... Listan fortsätter. Idag på vägen hem så svängde jag in på en mataffär och köpte på mig de olika sorters Pokémonbröd som fanns där.
Det bästa med Pokémonbröden är ju inte bara den fina förpackningen, utan även det fina klistermärket som medföljer! Jag har satt en Totodile på min mobil, hoho~ Så nu sparar jag på de jag införskaffat så jag kan pryda mina fina saker med pokémon när jag kommer tillbaka hem till Sverige :3Nå, en liten presentation av bröden ovan. Den gula förpackningen med den mus-liknande pokémon på sig är "Cheese Sticks". Den blåa är "Hot Cake". Den längst bort med jättemånga Pokémon på är "Sweet Potato Steamed Cake" och den närmast med Pikachu på är "Pikachu's Crépe Steamed Cake with Strawberry". Idag valde jag att äta den med Pikachu på :D
Vad kan det tänkas gömma sig för Pokémon i det guldiga paketet idag? :3Åh! Det var en såndär! En Futachimaru som den heter på Japanska. Pokémon har nämligen annorlunda namn här än de västerländska... Pikachu är dock samma, så även de flesta av de legendariska Pokémon. Precis som i de flesta Japanska bröd så innehåller dem något. I det här fallet jordgubbssylt! Massa gott~
Hur vida det är ett japanskt fenomen från början eller inte har jag absolut ingen aning om. Vad jag vet är att jag aldrig sett något liknande i Sverige och att det är väldigt populärt här i Japan. Det är inte ovanligt att man ser folk på tågen med en hopfällbar cykel på tågen. Eller som det nu för tiden verkar heta, vikcykel.
Egentligen började vikcyklarna redan på 1890-talets slut i en liten skala, och med tanke på vilken vägg av text det var om cykeln på Wikipedia så blir jag förvånad över att jag aldrig hört talas om de i Sverige. Är det bara jag som på något sätt lyckats missa detta?
Hur många gånger har inte jag svurit över att man inte får ta in cykeln på bussarna. Jag, som vanligtvis bor på ena av bergen i Sundsvall har ständigt detta problem. Sundsvall består nämligen av två stora berg och mellan bergen så ligger centrum. Så vill jag ta mig till centrum så går det himla smidigt med cykel, åt ena hållet. Sedan när man ska hem så blir det jäkla mycket backar och då skulle det vara så skönt att bara kunna vika ihop cykeln och ta med den in på bussen för att ta sig hem!
Jag har dock inga planer på att köpa någon, de är nämligen svindyra. De billigaste kostar kring 3000kr, men efter vad jag har hört så går de lätt sönder och är tunga att bära med sig. De dyraste kostar dock kring 30 000kr, då har de förmågan att på något mystiskt sätt reparera sig själva, om de får en repa så försvinner repan efter ett tag, likadant med bucklor och sånt. Dessutom är de väldigt lätta att bära med sig.
Uppfälld och..
...hopfälld!
Jag har inga som helst planer på att köpa den här svindyra vikcykeln, så jag får väl lugnt fortsätta att trampa upp för de branta backarna i Sundsvall.
Skulle du kunna tänka dig att spendera 3000kr~ på en sådan här cykel?
Jag går ingenstans utan min iPod nu för tiden. Jag har inte gått någonstans utan den i ca 2-3 år om jag inte misstar mig. Eller nästan ingenstans i alla fall. Detta betyder ju dock inte att jag ständigt sitter med lurarna i öronen och är allmänt asocial, inte alls, jag har den bara med mig i fall att.OM något skulle bli lite jobbigt. Om det händer något som gör att jag bara vill stänga ute den riktiga världen ett tag.
Det är enkelt ju, stoppar man in de små fina hörlurarna i öronen så hör man inget annat än musiken, om man dessutom blundar så ser man ju inget heller, och så kan man stänga borta jobbiga tankar genom att koncentrera sig helt åt musiken och vad den har att säga.
IPoden behöver ju inte bara vara för att stänga ute världen om den blir lite jobbig. Det kan lika mycket vara att förstärka den. Som i en film till exempel. Vad vore en film utan filmmusik? En så stor del av alla känslor som en film förmedlar skulle bara försvinna.
Så när jag går där på väg hem från skolan så är det som om hela världen runt omkring mig blir vackrare om jag lägger till lite musik till den. Precis som en film blir bättre med musik, så blir även världen lite mer magisk om man lägger till rätt toner. Är jag glad vill jag lyssna på glad musik. Ledsen, då lyssnar jag på ledsen musik. Otroligt eller hur, vad lite toner och ord kan göra.
Jag skriver det här idag eftersom att jag igår lyssnade på Lisa Miskovskys låtar Acceptable Losses och Last Year's Song på Youtube, för första gången på 6 månader. Jag stoppade in hörlurarna i öronen, satte på musiken, stängde ögonen, och inom några sekunder så kom minnen från förra årets vinter upp, det kändes nästan som om jag upplevde dem igen. Exakt samma känslor kom tillbaka, fast i lite mindre dos såklart. Mer nostalgiskt och lite mindre förvirrat.
Så jag kom på att jag troligtvis associerar tillfället i livet med låtar. Lisa Miskovsky är förra vintern. Jag lyssnade på hennes skivor om och om och om igen, varje dag. Den tar mig tillbaka till promenaderna från skolan, till basketträningar, tidiga mornar på skolan... Jag kan se mig själv gå igenom stan kring fyratiden på vardagarna, utan att ta någon notis om människorna runt omkring mig, i min älskade svarta vinterjacka, svarta stövlar och svarta tights, alltid dubbla par, haha. Kylan, känslan. Någonstans ändå en positiv känsla, den ger mig lite hemlängtan, vill tillbaka till Heliås. Vill tillbaka till vännerna, till basketlaget, till kylan. Men jag kommer inte tillbaka till Heliås. Det blir aldrig som det var förra vintern. Hur mycket jag än önskar att jag bara skulle kunna få komma tillbaka dit, så går det inte. Jag kommer inte närmare den där känslan än musiken, och närmare kommer jag aldrig komma heller.
Samtidigt så vet jag ju att när jag nästa vinter sitter och lyssnar på någon låt så kommer den på samma sätt ta mig tillbaka till Japan. Till Tochigi Shonan High School. Till de överfulla trånga tågen. Till de kyliga morgnarna i biblioteket. Megus och mitt rum där jag nu sitter med datorn i knät. Luften, lukterna, känslan. Vilken låt är det jag kommer associera med dessa stunder? Vad kommer få mig att på samma sätt vilja gå tillbaka i tiden? Det visar sig nästa vinter.
Och såhär kommer livet fortsätta. Komma ihåg, nostalgi, längtan tillbaka. Somrar, vintrar, skolor, platser, ögonblick. Det man då måste komma ihåg är väl också att det kommer fler minnen, nya minnen att längta tillbaka till. Man upplever de säkert hela tiden. Så jag får väl bara ta och koncentrera mig på nuet, och vilka härliga minnen och ögonblick och musik jag kommer få den stora äran att uppleva härnäst.
Kanske kommer jag om ett år komma ihåg detta ögonblick där jag sitter just nu, ensam i detta rum, nybadad och lyssnandes på Angela Aki - Tegami (brev).
Detta inlägg tillägnar jag min jättesöta lillasyster hemma i Sverige! Eftersom att hon älskar djur och tidigare bad mig att visa upp husdjuren i detta hus, så tänkte passa på att göra det nu!
Vi kan ju börjar med hunden, Tomii. Han bor i sin hundkoja utanför huset där han verkar trivas rätt bra.Sedan har vi katten, Torami. Hon bor i Dais rum där hon gillar att riva sönder saker och putta ned saker från hyllor, speciellt mitt i natten. Hon var sjukt svårflörtad, men nu är vi rätt bra kompisar! Sist och minst har vi kaninen, Chai. Hon bor i en bur i Megus och mitt rum. Hon är tack och lov tyst, säger inte ett knyst, men oj vad hon kan stinka ibland!Ha det bra~ Om det är något mer ni vill veta om husets sötnosar så är det bara att fråga! /Yoshia
Den 14 Februari 2011. Alla hjärtans dag. Jag gick upp en hel kvart tidigare än vanligt (oj hej vilken uppoffring (inte)) för att leta fram något och slå in de små tryffelbollarna i, någon liten söt påse, vad som helst. Värdmamma hjälpte till, Megu också, och efter mycket letande så hittade vi ett paket med inslagningspåsar. Dock med pokemonmotiv. Det var så passande och samtidigt opassande att jag, pokemonnörd som jag är, skulle slå in alla hjärtans dag-choklad med pokémonpåsar, att vi var tvungna att skratta lite.
Så gjorde även mina vänner när jag gav dem chokladen! Speciellt de som gillar Pokémon precis som jag (för till skillnad från Sverige så är det inte helt ovanligt med gymnasieelever som fortfarande följer Pokémon på TV:n... Hohoho~).
Jag fick lite choklad, gav bort lite choklad, gick på lite lektioner och vips så var det dags för lunchdejten med basketlaget! Man frös ju bara så att man skakade i den där trappan där vi satt med våra små matlådor och små ätpinnar och tuggade i oss riset. Kakan var dock uppskattad, trevligt sällskap, en riktigt trevlig lunch faktiskt! :D
Megu var besviken på mig när jag kom hem. Varför? Hade jag gjort något dumt? Glömt att låsa ytterdörren? Nej, självklart inte. Hon var besviken för att jag inte gett någon choklad till en enda kille, trots att jag gjort så himla mycket fina tryffelbollar! (förutom värdpappa och Dai såklart)
Så varför gav jag inte min fina choklad till någon söt japansk liten kille? Jag anser att detta är ett ypperligt tillfälle för mig att lite snabbt dra igenom mina erfarenheter med pojkarna på skolan.
1. På matlagningslektionerna så är jag i samma grupp som Moe och tre killar vars namn jag inte har en aning om. Jag försöker prata med dem, tro mig, men det längsta svaret jag någonsin fått av någon av dem är nog "vet inte, fråga Moe".
2. En gång föreslog Megu att jag skulle försöka säga "God morgon" till någon av killarna i klassen. Visst, det är inte så svårt. Nästa dag gick jag till skolan, satte mig vid min bänk, och några minuter senare kom en kille som sitter snett bakom mig, så jag vände mig om, tittade på honom och sa "God morgon!" Han tittade upp snabbt, och tittade direkt ned igen utan att säga någonting. Så, en gång till, så sa jag högt och tydligt O-HA-YOO! (god morgon) och jag fick ett knappt hörbart grymtande till svar, och någonstans där gav jag upp.
3. Jag stod i korridoren och pratade med en av engelsklärarna som hade någon förfärligt lång och ointressant historia att berätta för mig på så stammande engelska att jag tillslut kom på mig själv med att tänka på något helt annat samtidigt som jag upprepade "hai"(ja) där han pausade lite, för att visa att jag fortfarande lyssnade (vilket jag typ inte gjorde). Jag hade gått in i "The Hai-mode". Plötsligt händer något ofattbart. En jättesöt kille från okänd klass avbryter läraren och säger "Hilda, borde inte du gå tillbaka till ditt klassrum nu innan du kommer för sent?" och så ler han stort och springer iväg, och eftersom att jag fortfarande är inne i "The Hai-Mode" så svarar jag "Hai!" som är ett apartigt sätt att säga "ja" på. Skitpinsamt.
4. Eftersom att denna engelsklärare inte förstod hinten som den där söta killen i nr 3 gav honom om att jag kanske borde gå, så fortsatte han prata, medan jag stod och tänkte på vad många bättre sätt det funnits att svara på den söta killens sätt att försöka rädda mig. Jag hade återgått till "The Hai-mode". Då händer något ofattbart (igen). En annan jättesöt japan kommer springande och stannar plötsligt upp framför mig och säger "God morgon Hilda! Har du klippt håret?" och förvånad som jag blir svarar jag åter igen "Hai!" och så har killen sprungit iväg... Håhåjaja. Eftersom att jag bara såg dem en så kort stund så skulle jag inte känna igen dem om jag såg någon av dem igen...:( Sorgligt och pinsamt. Bättre lycka nästa gång, Hilda.
Det var tragiskt nog allt. Om jag bara skulle vetat vilka killarna i nr 3 och 4 var så skulle jag lätt ge dem choklad... Men men, nu vet jag ju inte det. Så kan det gå. De japanska killarna må vara söta och fina och korta, men ack så blyga tyvärr, verkar det som. En vacker dag kanske jag träffar någon som bevisar motsatsen.
I brist på bilder får ni en gullig kärlekslåt av Mandy Moore. It's Gonna Be Love.
13 februari. Dagen då alla de små japanska flickorna är nervösa inför morgondagen. Så även jag, denna soliga 13 februari 2011. Jag lever ju nämligen också som en liten japan just nu.
Precis som de flesta många andra på denna avlånga ö så spenderade jag dagen med att göra choklad. För ca en månad sedan började affärerna att sälja choklad och fina paket med ingredienser och bruksanvisningar till alla möjliga olika chokladsorter. Så i lördags när jag och Megu skulle åka och köpa ett av de där paketen så frågar Megu plötsligt vad jag vill göra för choklad till Alla hjärtans dag."Vad då "vilken choklad"? Choklad är väl choklad liksom, hur många sorter kan det finnas egentligen?" Som svar på min fråga så drog hon igång och började rabbla. Tryfflar och chokladkakor, chokladmuffins, chokladvarianter jag aldrig hört talas om, choklad som jag har glömt vad de heter på Svenska (om de ens har ett namn på svenska...), och när det tog slut på chokladsorter så drog hon igång och började rabbla andra alternativ t.ex cheesecake, icke-chokladiga muffins, kakor... Jag som trodde det skulle bli en "snabb liten tur till affären" men icke. Det var inte enkelt att välja när det var olika paket och varianter uppradade i långa rader längs väggarna.
Tillslut valde jag den, som "chokladexperten" Megu ansåg vara den vanligaste (vill ju vara så lik de japanska små flickorna som möjligt) nämligen tryffel.
Denna söndag den 13 februari så vaknade jag tidigt (kl 7) för att dra iväg till basketträningen. Än så länge allt väl. Jag tränar i 2 timmar och 30 minuter, säger hejdå till alla och går till klubbrummet för att byta om och gå till tåget när Miki kommer springande och ber mig vänta lite i klubbrummet tills de andra kommer. Jag gör snällt som jag blev tillsagd, och när alla medlemmar som var närvarande denna söndag är samlade i det lilla smala klubbrummet så tar Miki fram en cheesecake med blåbär på!!! Värsta kampen om blåbären började, och alla glufsade snabbt i sig hela kakan. Men hey, det är ju inte alla hjärtans dag ännu, det är ju fortfarande söndag den 13 februari, varför äter ni kakor redan nu är det kanske någon som tänker. Denna träning var nämligen den sista på ett tag tack vare ett stort prov som kommer snart, vilket betyder att vi inte skulle träffas på alla hjärtans dag. Dum som jag är så hade jag ju såklart inte tänkt på detta och funderade högt på hur jag skulle kunna lösa detta lilla problem.
Mitt basketlag är ju typ bäst ibland, så de föreslog att så fort klockan ringt ut för lunch så skulle vi träffas vid 2:ornas skoskåp för att sedan tillsammans äta lunch, så kunde jag ge min choklad då.
Inspirerad av den magnifika blåbärsostkakan så beslutade jag mig för att göra en stor chokladkaka till hela laget inför morgondagen! Sagt och gjort. Megu letade fram ett enkelt recept och vi åkte och köpte ingredienserna som behövdes.
Megu och Värdmamma var så fascinerade över hur fantastiskt koncentrerad jag var när jag rullade de små tryffelbollarna att de var "tvungna" att ta kort...
Eftersom att det hade snöat hela natten och fortsatte snöa hela dagen så kom vi aldrig iväg någonstans denna lediga fredag. Så vi fick roa oss inomhus istället.
Ett japanskt kortspel, Hyakunin isshun. Värdmamma läste upp det som står på korten med bilderna på, samtidigt som jag och Megu försökte hitta det kortet på bordet som passar ihop med det som precis lästes upp. Den av oss som hittade det rätta kortet först, fick behålla kortet. När alla hundra (hyaku) korten var slut så räknade man vem som hade fått flest. Megu vann med ett kort... Jag får ta revansch någon dag.
För första gången sedan jag kom hit till japan så kom jag iväg till ett McDonalds. Jag är personligen inget särskilt stort fan av McDonalds, har tidigare bara gått dit i brist på pengar eller på grund av att mitt sällskap velat gå dit, men idag var det annorlunda. Idag gick jag dit eftersom att jag var supermegahyperjätteskitapdöendehungrig, och eftersom att jag ville se om det var någon skillnad på McDonalds här och i Sverige.
Det var skillnad. De sålde Teriyakiburgare och räkburgare!! Så jag var ju bara tvungen att smaka denna japanska specialitet. Megu också. Här har ni den, räkburgaren... Jag drack mjölk och Megu drack.. cola? Nej, japanernas favoritdryck, kallt grönt te. Burgaren var den godaste burgaren jag någonsin ätit på McDonalds tror jag! Jätte god! Eller njaa, men god för att vara McDonalds.. Helt klart godare burgare här än i Sverige. Men de hade ingen McFlurry! De hade bara helt vanlig mjukglass i strut, utan såser eller nötter e.t.c.
Sammanfattningsvis, McDonalds i Japan har godare burgare, men sämre utbud av desserter.
Min värdmamma och värdpappa hade inte åkt skidor på ca 30 år. Värdsyrran Megu hade inte åkt skidor på ca 10 år men hävdar bestämt att hon åker bättre än proffsåkarna. Dai åker inte skidor, han åker snowboard och hade redan varit iväg och åkt 2 gånger i år när vi tillsammans satte oss i bilen kl 5 en lördagmorgon för att åka tre timmar norr ut där närmaste slalombacken ligger. Edelwiess hette stället.
Himla kul att sätta på sig ett par skidor igen och få åka lite! Efter några åk i barnbacken så kunde vi konstatera följande: 1. Värdmamman och värdpappan hade tappat stinget lite efter 30 år, Megu var inte alls lika bra som hon sa att hon skulle vara (inte direkt förvånande, haha) och man såg att Dai redan har åkt flera gånger i år. 2. Dai sa att det är mycket bättre att åka där det är fejksnö eftersom att det inte gör lika ont när man ramlar då. 3. Det var mest killar eller småbarn och föräldrar i backarna, och majoriteten åkte Snowboard.
Jag, Megu och Dai drog sedan till de stora liftarna och åkte massor, skitkul var det! Visst att jag behövde vänta i typ 5 minuter på att Megu skulle komma, och sedan 10 minuter till på att Dai skulle komma innan vi kunde åka upp i liften igen, *host* men det var helt klart värt det.
Efter 4 timmar hade vi fått nog, så vi åt, och sedan övertalade Dai mig till att hyra en snowboard och prova att åka med honom! Man måste ju passa på när man har tid och en gratis instruktör liksom, tänkte jag, så jag provade!! Jätteroligt var det, så nästa år blir det nog snowboard igen, haha.
Första åket i den korta barnbacken så tog det typ en halvtimme att komma ner.. Jag åkte två meter, ramlade, åkte två meter, ramlade... Och ramlade jag bakåt så jag satte mig ned så hade jag gigantiska problem med att komma upp igen! Uscha. Dessutom gillade brädan att styra mig rakt in mot skogen hela tiden. "Nej nej nejnej, DAAAI, hjälp mig! Hur åker jag ditåt istället? Nej, inte mot skogen, höger, höger! Whaa, jag svänger ju mot höger men brädan åker mot vänster! DAAII det här går ju inte!" Samtidigt som jag typ skrek något liknande så kom det för bi en pappa och hans barn, de stannade till vid mig och sa "Ganbare!" (Kämpa på) och åkte sedan vidare nedåt. Lite gulligt av dem sådär... hehe. Dessutom väntade resten av min värdfamilj längst ner i backen och ringde till Dais mobil inte mindre en två gånger och frågade om jag hade dött eller nått... Ehehehe. Nästa gång gick det betydligt bättre, och efter några åk hade jag fått kläm på det här med svänga, stanna, svänga-biten! Vi åkte t.o.m iväg till stora backen! Himla stolt jag är alltså. Så nästa år, då ska ni allt få se hur awesome jag blivit på snowboard.
Vi kom iväg till Planetariumet, oroa er inte! Bra musik, väldigt vackert, och de lärde ut massor om stjärnbilder och sådant, vilket är väldigt roligt tycker jag! Speciellt eftersom att man ofta ser stjärnorna väldigt tydligt här. Jag kommer aldrig glömma känslan att gå till tågstationen från skolan.
Det är helt tomt och tyst och runtomkring mig breder långa rader av risfält ut sig. Ovanför mig finns ett svart tak med miljontals glittrande stjärnor som lyser upp vägen där jag går... Har jag tur så är månen stor och fin också, hehe. Lovely.
Det fanns två stycken olika att välja på i planetariumet i Ikebukuro just nu. Chemistry och Journey to the Stars.
Det blev Chemistry! Himla mysigt var det att sitta i det där stora runda rummet och titta på alla stjärnor. Vi planerar att gå dit snart igen för att hinna se Journey to the Stars också.
Denna byggnad i Ikebukuro heter Sunshine City och innehåller alla möjliga olika affärer. Sunshine City består av 4 byggnader varav en av byggnaderna är 240m högt(!) och på hösta våningen finns finns det ett observatorium där man kan få betala en liten slant för att få se Tokyo från 240 meters höjd.
Det finns även ett akvarium som jag är väldigt sugen på att gå till, läste något om någon säluppvisning där, men det verkar vara stängt fram tills i sommar, så det får jag ta itu med senare.
Någonting annat som jag dock ser fram emot är att utforska ett ställe som heter Namja Town som också ska finnas i Sunshine City, det blir väl till att tvinga dit Malin så att vi kan undersöka saken närmare..Moahahahaha.
Jag bjuder på en låt som jag tycker passar in väldigt bra nu. Bump of Chicken - Planetarium
En bra låt av ett bra band som jag säkerligen kommer skriva mer om senare.
När jag satt på tåget påväg hem från kattkaféet så fick jag ett sms av Malin där det stod att jag glömt min kamera i hennes väska... Det ledde i sintur till att jag helgen därefter återigen åkte iväg till Ikebukuro, Tokyo, dels för att få tillbaka kameran men också för att se om världen ville att vi skulle komma iväg till det där planetariumet tillslut...
Allting gick smidigt och vi träffades vid stationen, konstaterade att vi var hungriga, och Malin drog iväg mig till Sweets Paradise.
Bokstavligt talat Sweets Paradise. Godisparadiset. Man betalar ungefär 120 kr och får då äta hur mycket man vill under en timme. Det fanns kakor och tårtor och mjukglass och godis och läsk av alla möjliga slag!! Bäst av allt: Chokladfontän. Inte nog med det så hade de popcorn också, samt "vanlig" mat som pasta, ris, misosoppa, curry o.s.v. Shit vad vi åt, det kändes verkligen som om man rullade fram efteråt.
Jag började lite nyttigt med pasta innan jag slängde mig på tårtorna och fontänen. När jag kände att jag ätit sötsaker så det räcker för hela året och lite till så satt jag och tuggade i min popcorn tills tiden gick ut... Hohoho.
Malin berättade också om när hon varit där med andra kompisar tidigare, och en av dem bokstavligen ätit tills han spydde... Mysigt, eller inte.
Så, är ni ett stort fan av godsaker och åker till Japan så rekommenderar jag definitivt ett besök på detta paradis. Jag ser redan fram emot nästa besök!! :D
/Yoshia (Hurvida vi kom iväg till Planetariumet eller inte skriver jag om i nästa inlägg... Hehehe, cliffhanger.)
Vill leka med de söta små japanska flickorna!! Fast de har prov, sedan klubbaktivitet, så de kan inte leka med stackars mig som verkar ha all tid i världen just nu ;___; Tur att jag har Megu, hon gick ur universitetet för några dagar sedan, så nu jobbar hon som "livsnjutare" (arbetslös), så hon har väl ungefär lika mycket tid att göra allt och inget som jag har!
För tre veckor sedan så drog jag till Ikebukuro, Tokyo för att leka med Ma-chan. Det var tänkt att vi skulle gå på ett planetarium, men när jag kom fram så krånglade allt hur mycket som helst för oss båda (världen ville inte att vi skulle gå till planetariumet denna dag) så vi drog hem till Machan istället och åk lunch.
Det slutade med att vi hamnade på ett Kattkafé! Jag hade hört talas om dem tidigare vi TV, och det var himla coolt att gå till ett själv för att se hur det funkar. Vi låste in värdesaker, tvättade händerna, fick en lista på regler och gick sedan in i ett rum fullt med gäster och katter. Så medan vi satt där och fikade så kunde vi läsa manga och titta på katter, sedan köpte vi kattmat och roade oss med att mata alla sötnosar. Vi hade betalat för att vara där i en timme (kostade ca 80 kr), sedan bar det iväg hemåt.
Några av reglerna på kaféet var:
Inte väcka sovande katter
Inte mata katterna med annat än kattmat
Tvätta händerna innan man går in i rummet
Inte använda blixt när man tar kort
Inte göra något som katten inte verkar tycka om
Inte lyfta katten om katten säger ifrån.
Vad tycker ni om japanernas idé om kattkafé? Skulle det funka i Sverige? Skulle ni kunna tänka er att besöka ett själva om ni reste till Japan?
