Så gjorde även mina vänner när jag gav dem chokladen! Speciellt de som gillar Pokémon precis som jag (för till skillnad från Sverige så är det inte helt ovanligt med gymnasieelever som fortfarande följer Pokémon på TV:n... Hohoho~).
Jag fick lite choklad, gav bort lite choklad, gick på lite lektioner och vips så var det dags för lunchdejten med basketlaget! Man frös ju bara så att man skakade i den där trappan där vi satt med våra små matlådor och små ätpinnar och tuggade i oss riset. Kakan var dock uppskattad, trevligt sällskap, en riktigt trevlig lunch faktiskt! :D
Megu var besviken på mig när jag kom hem. Varför? Hade jag gjort något dumt? Glömt att låsa ytterdörren? Nej, självklart inte. Hon var besviken för att jag inte gett någon choklad till en enda kille, trots att jag gjort så himla mycket fina tryffelbollar! (förutom värdpappa och Dai såklart)
Så varför gav jag inte min fina choklad till någon söt japansk liten kille? Jag anser att detta är ett ypperligt tillfälle för mig att lite snabbt dra igenom mina erfarenheter med pojkarna på skolan.
1. På matlagningslektionerna så är jag i samma grupp som Moe och tre killar vars namn jag inte har en aning om. Jag försöker prata med dem, tro mig, men det längsta svaret jag någonsin fått av någon av dem är nog "vet inte, fråga Moe".
2. En gång föreslog Megu att jag skulle försöka säga "God morgon" till någon av killarna i klassen. Visst, det är inte så svårt. Nästa dag gick jag till skolan, satte mig vid min bänk, och några minuter senare kom en kille som sitter snett bakom mig, så jag vände mig om, tittade på honom och sa "God morgon!" Han tittade upp snabbt, och tittade direkt ned igen utan att säga någonting. Så, en gång till, så sa jag högt och tydligt O-HA-YOO! (god morgon) och jag fick ett knappt hörbart grymtande till svar, och någonstans där gav jag upp.
3. Jag stod i korridoren och pratade med en av engelsklärarna som hade någon förfärligt lång och ointressant historia att berätta för mig på så stammande engelska att jag tillslut kom på mig själv med att tänka på något helt annat samtidigt som jag upprepade "hai"(ja) där han pausade lite, för att visa att jag fortfarande lyssnade (vilket jag typ inte gjorde). Jag hade gått in i "The Hai-mode". Plötsligt händer något ofattbart. En jättesöt kille från okänd klass avbryter läraren och säger "Hilda, borde inte du gå tillbaka till ditt klassrum nu innan du kommer för sent?" och så ler han stort och springer iväg, och eftersom att jag fortfarande är inne i "The Hai-Mode" så svarar jag "Hai!" som är ett apartigt sätt att säga "ja" på. Skitpinsamt.
4. Eftersom att denna engelsklärare inte förstod hinten som den där söta killen i nr 3 gav honom om att jag kanske borde gå, så fortsatte han prata, medan jag stod och tänkte på vad många bättre sätt det funnits att svara på den söta killens sätt att försöka rädda mig. Jag hade återgått till "The Hai-mode". Då händer något ofattbart (igen). En annan jättesöt japan kommer springande och stannar plötsligt upp framför mig och säger "God morgon Hilda! Har du klippt håret?" och förvånad som jag blir svarar jag åter igen "Hai!" och så har killen sprungit iväg... Håhåjaja. Eftersom att jag bara såg dem en så kort stund så skulle jag inte känna igen dem om jag såg någon av dem igen...:( Sorgligt och pinsamt. Bättre lycka nästa gång, Hilda.
Det var tragiskt nog allt. Om jag bara skulle vetat vilka killarna i nr 3 och 4 var så skulle jag lätt ge dem choklad... Men men, nu vet jag ju inte det. Så kan det gå. De japanska killarna må vara söta och fina och korta, men ack så blyga tyvärr, verkar det som. En vacker dag kanske jag träffar någon som bevisar motsatsen.
I brist på bilder får ni en gullig kärlekslåt av Mandy Moore. It's Gonna Be Love.
Glad Alla Hjärtans Dag!
(i efterskott) ;)
(i efterskott) ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar