Musik

Jag går ingenstans utan min iPod nu för tiden. Jag har inte gått någonstans utan den i ca 2-3 år om jag inte misstar mig. Eller nästan ingenstans i alla fall. Detta betyder ju dock inte att jag ständigt sitter med lurarna i öronen och är allmänt asocial, inte alls, jag har den bara med mig i fall att. OM något skulle bli lite jobbigt. Om det händer något som gör att jag bara vill stänga ute den riktiga världen ett tag.

Det är enkelt ju, stoppar man in de små fina hörlurarna i öronen så hör man inget annat än musiken, om man dessutom blundar så ser man ju inget heller, och så kan man stänga borta jobbiga tankar genom att koncentrera sig helt åt musiken och vad den har att säga.

IPoden behöver ju inte bara vara för att stänga ute världen om den blir lite jobbig. Det kan lika mycket vara att förstärka den. Som i en film till exempel. Vad vore en film utan filmmusik? En så stor del av alla känslor som en film förmedlar skulle bara försvinna.

Så när jag går där på väg hem från skolan så är det som om hela världen runt omkring mig blir vackrare om jag lägger till lite musik till den. Precis som en film blir bättre med musik, så blir även världen lite mer magisk om man lägger till rätt toner. Är jag glad vill jag lyssna på glad musik. Ledsen, då lyssnar jag på ledsen musik. Otroligt eller hur, vad lite toner och ord kan göra.

Jag skriver det här idag eftersom att jag igår lyssnade på Lisa Miskovskys låtar Acceptable Losses och Last Year's Song på Youtube, för första gången på 6 månader. Jag stoppade in hörlurarna i öronen, satte på musiken, stängde ögonen, och inom några sekunder så kom minnen från förra årets vinter upp, det kändes nästan som om jag upplevde dem igen. Exakt samma känslor kom tillbaka, fast i lite mindre dos såklart. Mer nostalgiskt och lite mindre förvirrat.



Så jag kom på att jag troligtvis associerar tillfället i livet med låtar. Lisa Miskovsky är förra vintern. Jag lyssnade på hennes skivor om och om och om igen, varje dag. Den tar mig tillbaka till promenaderna från skolan, till basketträningar, tidiga mornar på skolan... Jag kan se mig själv gå igenom stan kring fyratiden på vardagarna, utan att ta någon notis om människorna runt omkring mig, i min älskade svarta vinterjacka, svarta stövlar och svarta tights, alltid dubbla par, haha. Kylan, känslan. Någonstans ändå en positiv känsla, den ger mig lite hemlängtan, vill tillbaka till Heliås. Vill tillbaka till vännerna, till basketlaget, till kylan. Men jag kommer inte tillbaka till Heliås. Det blir aldrig som det var förra vintern. Hur mycket jag än önskar att jag bara skulle kunna få komma tillbaka dit, så går det inte. Jag kommer inte närmare den där känslan än musiken, och närmare kommer jag aldrig komma heller.

Samtidigt så vet jag ju att när jag nästa vinter sitter och lyssnar på någon låt så kommer den på samma sätt ta mig tillbaka till Japan. Till Tochigi Shonan High School. Till de överfulla trånga tågen. Till de kyliga morgnarna i biblioteket. Megus och mitt rum där jag nu sitter med datorn i knät. Luften, lukterna, känslan. Vilken låt är det jag kommer associera med dessa stunder? Vad kommer få mig att på samma sätt vilja gå tillbaka i tiden? Det visar sig nästa vinter.

Och såhär kommer livet fortsätta. Komma ihåg, nostalgi, längtan tillbaka. Somrar, vintrar, skolor, platser, ögonblick. Det man då måste komma ihåg är väl också att det kommer fler minnen, nya minnen att längta tillbaka till. Man upplever de säkert hela tiden. Så jag får väl bara ta och koncentrera mig på nuet, och vilka härliga minnen och ögonblick och musik jag kommer få den stora äran att uppleva härnäst.

Kanske kommer jag om ett år komma ihåg detta ögonblick där jag sitter just nu, ensam i detta rum, nybadad och lyssnandes på Angela Aki - Tegami (brev).



Tills dess, Ha det bra!
/Yoshia