Jag har kommit till den punkten då jag förstår tillräckligt mycket av anime och manga för att det ska vara roligt att titta/läsa. Så himla skönt att slippa krångla med att hitta anime på internet, nu är det bara att dra till Tsutaya och hyra för en billig slant och sedan har jag min anime på stor plattTV i fint format. Samma sak med manga, jag gillar inte att läsa på internet, föredrar att hålla i en bok, och därför har jag inte läst så mycket mer än det som finns i Sundsvalls bibliotek, vilket inte är mycket. Men nu... Hohohohoho. Underbart. Jag älskar Japan!! :D
Idag åkte vi iväg till någon liten festival. Det ösregnade. Så det var mest kallt faktiskt. De sålde dock billig dango, så vi åt massor! Yaay~ Och så var Ayachan med också. Hon var lika gullig som vanligt. Eller nej, hon var till och med gulligare än vanligt i sin rosa regnkappa. Jag har också utsett dango med anko på till min favorit! Anko är typ mosade, skalade, kokta, röda bönor blandade med honung eller socker. Skitgott. Nej, jag är inte ironisk!
Jag spenderade lite mer tid med att läsa de underliga meningarna ur min nya japanskabok, den här gången var det Megus tur att få sig ett gott skratt.
Vi åkte till Tsutaya också och hyrde filmer, så det var filmkväll ikväll! Vi såg två avsnitt av dramat Sky High 2, det var bra. Rekommenderas. Som vanligt när jag ser något bra så lever jag mig in i vad som händer...en hel del. Så med hela familjen runt mig så börjar jag plötsligt ropa "Nej, nej NEJ! Stopp! Whaa, inte braa... Idiotidiotidiot, varför, gaah jobbigt..." och liknande på svenska, när någon tar fram en kniv och springer fram för att döda någon. Sedan såg vi Gekjouban Clannad (en långfilm baserad på min favoritanime!) som var sååå dålig. Se den inte, men se animen för den är så sjuuuukt bra!!! Clannad. Käärlek. Men denna långfilm som sagt, se upp för den... Inte bra alls. Den förtjänar inte namnet Clannad! De har liksom tagit en anime på 52 avsnitt och tryckt ihop det i en långfilm och gjort animationen fulare. Uscha. Nej, nu blev klockan mycket igen. Jag får väl rabbla lite av de fina japanska meningarna ur min bok och sedan gå och lägga mig.
Min lärare är lite läskig ibland. Igår kom han fram till mig och sa att jag också borde kunna den där "superkända" dikten på japanska som heter tsuretsure naru mama ni. Han berättade samtidigt att de skulle ha prov på den idag, och han förväntade sig att jag också skulle kunna den tills idag. Tack liksom, här har alla i min klass fått en vecka på sig att plugga in den, och så kommer den stackars utbytesstudenten och får en kväll på sig att lära sig samma sak. Så, idag på morgonen var det prov. Alla skrev och sedan fick vi komma fram en och en för att visa honom, Tabei-sensei, dikten. Yes, jag hade lyckats komma ihåg allt, trodde jag. Det visade sig dock att jag glömt ett "ba" på ett ställe, och därför sa han "nära, men du klarade tyvärr det inte". Nähänä. Du kan ju få försöka komma ihåg en dikt på engelska som inte ens engelsmän förstår sig på, över en natt så får vi se hur det går.... Grrrrr.
Det finns en lärare som heter Cory här, jag kommer inte ihåg om jag har berättat om honom ännu, om inte så får det bli en favorit i repris. Han är från Chicago och är här för att lära japanerna engelska. Varje fredag morgon håller han tal om någonting, och eftersom att det är Halloween på söndag så berättade han om Halloween och hur alla brukar komma utklädda till skolan om Halloween infaller på en skoldag. Därför hade han idag klätt ut sig, till ingen mindre en den där karaktären från Dragon Ball vars namn jag glömt! Alla som sa "trick or treat" till honom idag fick godis. Muums~
Jag fick en ny japanskabok av Takaku-sensei (min favvolärare på delad plats med Cory~) idag. Den koncentrerar sig mest på uttal. Igår på min lektion med Nakagawa-sensei så sa han att jag borde läsa lite japanska texter varje dag i några minuter högt för mig själv för att förbättra mitt uttal. Ska jag ta detta som att mitt uttal behöver förbättras? Vad vet jag, det är väl bara att plugga på. Så idag har jag spenderat tid med att säga efterblivna meningar från den nya boken om och om igen högt för mig själv.
Idag var basketträningen inställd, så jag stannade i klassrummet och pluggade istället tillsammans med Mayu. Vi satt typ och garvade åt de efterblivna meningarna i den nya boken ända tills läskiga Tabei-sensei kom in för att ha privatlektion i japanska med två tredjeårselever. Det var kul att lyssna, de typ sa japanska versioner av Sju sjösjuka sjömen på skeppet Shanghai. Lite tidigare samma dag hade jag blivit inbjuden till Tecermoni-klubben av Yuka, så det kom ett mejl där det stod typ "Jag väntar på dig~", så jag sprang iväg dit. Så jäkla coolt! Alla rörelser var förbestämda, man skulle vrida koppen hit och dit innan man skulle dricka, och när man skulle dricka skulle man hålla i koppen si och så, sedan var det en konst i sig att bara sitta ned, och att ställa sig upp skulle också göras på något speciellt sätt. Irriterande kan man ju tycka, men nej! Häftigt och kul! Fast benen gjorde jäkligt ont, hehe... Men teet var jättegott och alla var jättesnälla. Jag fick plötsligt lust att skippa basketklubben och köra på Tecermoni-klubben. Men jag ska kämpa på! Jag må ha en liten nerperiod när det kommer till basketen, typ att jag inte har särskillt mycket lust att gå till träningarna och så (när jag fick dessa perioder i Sverige var det lätt att ta sig till träningarna ändå, tackvare alla fina lagkamrater, men nu är ju inte de här..). Den fina basketmangan jag läser nu och är smått beroende av, Abiru no Sora, höjer i alla fall basketsuget lite. Det är nice.
Igår åkte jag, Moe och Hatsuki och shoppade efter skolan. Det blev inte så mycket shoppande, men vi hann med att ta Purikura i alla fall~
Det börjar kännas att det är oktober nu. Typ 10 grader kallt, det är inte kul med kjol och knästrumpor då. Jäkligt kallt faktiskt... huhuh.
Förra helgen var det skolfestival på Megus skola, så jag och värdmamma satte oss i bilden för att köra den otroligt långa vägen till Megus universitet. Hon pluggar typ Bröllop eller nått i den stilen, och har jättekonstliga lektioner. Till exempel tittar de på filmer och studerar karaktärer. Och så aromterapi, där de typ.. luktar? Nej, jag vet inte. Och ja, bröllop... Heh..
Jaja, det var jättecoolt! Efter 2 timmar och 20 minuter i en bil så kom vi fram. Skolan var jättefin, och det var en lång rad med massa olika matstånd, och massor med glada elever som sprang omkring. Alla ville att den väldigt exotiska utbytesstudenten skulle äta just deras mat. När de springer fram massa glada japaner och tittar upp på mig med stora ögon och säger jättepipigt och jätteglatt och jättegulligt "Jättegoda potatisar! Kom och köp!" (eller något i en stilen, heh) så var det inte enkelt och bara le och gå där ifrån, så jag åt inte lite mat den dagen... Hehe... Men gott var det.
Megu sålde dock inte mat, självklart gör man inget så simpelt som att sälja mat när man är med i familjen sångfågel (Visst skrev jag att deras sångskills är utom denna värld? Vart kommer dessa otroliga röster ifrån? Lite avundsjuk jag är!) så hon stod på stora scenen hon. Tillsammans med sin klubb, A Capella-klubben. Jättecoolt var det och de var svinduktiga. Megu var självklart bäst. Eftersom att det är en skola där de pluggar bröllop, så kom det självklart ut en jättefin brud med en otrolig klänning! Söta japaner i fantastiskt vackra bröllopsklänningar. Kyaah~
Nå, nästa dag, söndag. Tidigt tidigt satte jag och Sayuri oss på tåget för att åka ut till ingenstans och spela ett gäng träningsmatcher. Av okänd anledning fick jag spela alla matcher, inte komma in på bänken en enda gång... Skrev jag att deras kondition var otrolig? Ja, det är den, och nu skulle jag då göra samma sak som jag hade sett dem göra tidigare, och då konstaterat som omöjligt. Det gick, jag överlevde uppenbarligen, men jag kunde ju inte göra någonting rätt, eftersom att jag var så sjukt trött. Jaja, Nakagawa-sensei var nöjd, han sa något om att jag har förbättrats sedan jag kom. Kul kul. Men han försöker lära mig saker som bara kommer funka här i Japan och inte när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag måste dock erkänna att det var en sjukt härlig och häftig känsla när jag tog en offensiv retur och sedan höll bollen på raka armar över huvudet, runt omkring mig var det massa japaner som försökte slå bort bollen från mig, men ingen nådde upp. Jag kunde i lugn och ro vinka av bollen i korgen. Det är en av sakerna som helt klart inte kommer funka i Sverige, snyft.
Vi spelade 10 matcher som var 10 minuter långa. På morgonen sa värdmamma att det var bäst att jag köpte något att äta till lunch på en affär under dagen, problemet var bara att det inte fanns någon normal affär i närheten av den där skolan och alla hade matlådor med sig... Håhå jaja. Som sagt, en skola mitt ute i ingenstans. Jag visste inte att det fanns sånna platser i Japan också. Sayuri, snäll som hon är, följde med mig till en brödaffär 15 minuters promenad bort. Här är bröd och bullar samma sak. Så, efter 5 matcher och med 5 matcher till att se fram emot så kände jag att det kanske var bra att äta något med lite nyttigheter i sig. Det nyttigaste jag kunde hitta var Currybröd, äppelpaj, ananasjelly och apelsinjuice. Sista gången jag går till en basketmatch utan matlåda.
Oj! En liten jordbävning. Jag trodde först att jag höll på att få något nervöst sammanbrott eller nått när hela jag började skaka och datorn i mitt knä också. Men så kände jag efter och insåg att jag var helt avslappnad och hade inga anledningar i världen att skaka. Då kom jag på att jag faktiskt är i Japan, haha...Nå, jag kan ju börja med att säga att jag typ vill döda mig själv för att jag inte skrivit tidigare. Detaljerna försvinner liksom om jag inte skriver ned dem typ direkt.
Jaja, förrförra helgen var vi på FujiQ Highland. Det är ett jättestort tivoli där typ varannan attraktion har slagit världsrekord i någonting. Jag åkte berg-och-dalbanan med mest "snurrar" i världen. Sedan åkte vi någonting som var som en lite extremare version av Kolorado på Liseberg. Lite blötare och lite snabbare. (Se bild) Yes, den tredje och sista vi hann åka var en lite snabbare version av slänggungan, och "lite" högre upp. Man kunde se Fuji där uppifrån! Det var jättecoolt att snurra runt runt i en gunga och se Fuji samtidigt.(Se bilder)Tyvärr var det 3 timmars kö till världens läskigaste och världens längsta och största spökhus..."Haunted Hospital". Det tar en timme att gå igenom den och byggnaden är ett gammalt sjukhus fullt med Zombies. Myyysigt värre, en timme med Zombies. Tyvärr hann vi som sagt inte gå den... Nästa gång. De verkar väldigt peppade på att åka dit igen! Värdmamma och pappa och farmor hade inte lust att gå, så de åkte runt och gjorde något hela dagen. Så det var jag, Megu och Dai. Megu ääälskar berg-o-dalbanor lika mycket som jag, precis som mig åker hon vad som helst, ju läskigare desto bättre. Dai däremot... Vi lyckades få med honom på allt, men han var så lagom peppad på att åka den där med flest snurrar i världen. I den sega backen uppåt roppade han "Moo ii ya!" som betyder typ "det räcker nu!" och Megu och jag höll på att garva på oss. När vi åkt klart kunde vi knappt stå på benen. Det hade snurrat i rasande fart.Efter allt köande hann de lära mig en hel del nya lekar också, Japanska Kö-lekar, yay! Typ "Issen no NI!" eller "Jan ken PON!" (som jag av okänd anledning typ alltid vinner på. Ändå förlorar jag alltid på sten sax påse, trots att det är samma sak.) Så nu har jag lite nya lekar att plåga mitt basketlag med på väg mot bortamatcher MOAHAHAHA! Bild: Jag och Dai som köar.Vi bodde på hotell, ett jättefint hotell. Med onsen! Yay! Jaja, på lördagen tidigt på morgonen drog vi iväg, hela familjen, i familjens stora bil. Självklart spelade jag och Dai Pokémon hela vägen. Vi åt Soba, som lite tjockare nudlar, typ japans version av pasta. Sedan stannade vi till vid en affär där man kunde göra egna tallrikar, alltså man fick en helt vit tallrik och sedan fick man rita vad man ville på den, så fixade de lite och senare kom de färdiga tallrikarna på posten. Jag gjorde en Pikachu (nej, jag har inte alls bara Pokémon i skallen nu för tiden) och en Koi-fisk. Dai hittade något museum han absolut ville åka till, så eftersom att vi hade lite mer tid innan vi skulle få rummen på hotellet så åkte vi dit. Så sjukt gulligt!! Det var ett konstmuseum (och det låter ju verkligen förfärligt tråkigt) men tavlorna var ju underbara! Det var samma känsla som när jag såg Misstigri-tavlorna för första gången. Kärlek vid första ögonkastet, ville köpa alla direkt. Serien heter Wachifield och är skapad av Akiko Ikeda. Huvudpersonen är en katt som heter Dayan, förutom konstsamlingen så finns det både noveller och bilderböcker med Dayan och hans vänner, t.ex kaninen Marcy. Check it out! Det finns en webbshop med prylar med Dayan på, tyvärr på japanska, men men. Jag har redan köpt en almanacka för nästa år med Wachifield motiv, yaay~ Det finns en affär med Wachifield prylar här i närheten också, dock en rätt liten butik enligt Dai, men det blir till att åka dit senare, hoho.
Hotellet var som sagt stort och jättefint, med ett lågt bord och Futon... Det var som på Yasuragi ungefär. Onsen var som vanligt underbart varmt. Fast där var det ju då en liten skillnad från Yasuragi, på Yasuragi har alla baddräkter, så var det ju inte här. Det fanns ett bad för tjejer, och ett annat för killar, så alla var helt nakna. Lite ovant sådär.
Bild: Jag och Dai hittade en stor Pikachu och Pokémonnördar som vi är skulle vi såklart ta kort med den. Hey, den är större än Dai!! Sedan KARAOKE!! Min första tur till Karaoke sen jag kom till Japan, jag sjöng förfärligt och det hjälper ju inte precis att jag har hamnat i en familj överfull med sångfåglar. Megu är bäst, hon är helt otrolig, men de andra är så himla sjukt bra på att sjunga de också. Inte en enda falsk ton, inte ens när de hade drukit några glas Osake och blivit lite fulla sådär (Megu är dock för ung för Osake fram tills Januari, så vi satt där med varsitt glas apelsinjuice). Men oj vad kul det var! Jag lyckades sjunga både God Knows och Life, inte felfritt (textmässigt...) men absolut inte dåligt! Så jag är lite stolt sådär, det är ju ändå text på japanska :D.
Hirano Aya - God Knows... från animen Suzumiya Haruhi no Yuuutsu (himla bra anime~)
På söndagen var det dags för FujiQ Highland. Sedan hemfärd, jag är glad att det var en röd dag på måndagen efteråt, jag var himla trött.
30/10
