Förra helgen var det skolfestival på Megus skola, så jag och värdmamma satte oss i bilden för att köra den otroligt långa vägen till Megus universitet. Hon pluggar typ Bröllop eller nått i den stilen, och har jättekonstliga lektioner. Till exempel tittar de på filmer och studerar karaktärer. Och så aromterapi, där de typ.. luktar? Nej, jag vet inte. Och ja, bröllop... Heh..
Jaja, det var jättecoolt! Efter 2 timmar och 20 minuter i en bil så kom vi fram. Skolan var jättefin, och det var en lång rad med massa olika matstånd, och massor med glada elever som sprang omkring. Alla ville att den väldigt exotiska utbytesstudenten skulle äta just deras mat. När de springer fram massa glada japaner och tittar upp på mig med stora ögon och säger jättepipigt och jätteglatt och jättegulligt "Jättegoda potatisar! Kom och köp!" (eller något i en stilen, heh) så var det inte enkelt och bara le och gå där ifrån, så jag åt inte lite mat den dagen... Hehe... Men gott var det.
Megu sålde dock inte mat, självklart gör man inget så simpelt som att sälja mat när man är med i familjen sångfågel (Visst skrev jag att deras sångskills är utom denna värld? Vart kommer dessa otroliga röster ifrån? Lite avundsjuk jag är!) så hon stod på stora scenen hon. Tillsammans med sin klubb, A Capella-klubben. Jättecoolt var det och de var svinduktiga. Megu var självklart bäst.
Eftersom att det är en skola där de pluggar bröllop, så kom det självklart ut en jättefin brud med en otrolig klänning! Söta japaner i fantastiskt vackra bröllopsklänningar. Kyaah~
Nå, nästa dag, söndag. Tidigt tidigt satte jag och Sayuri oss på tåget för att åka ut till ingenstans och spela ett gäng träningsmatcher. Av okänd anledning fick jag spela alla matcher, inte komma in på bänken en enda gång... Skrev jag att deras kondition var otrolig? Ja, det är den, och nu skulle jag då göra samma sak som jag hade sett dem göra tidigare, och då konstaterat som omöjligt. Det gick, jag överlevde uppenbarligen, men jag kunde ju inte göra någonting rätt, eftersom att jag var så sjukt trött. Jaja, Nakagawa-sensei var nöjd, han sa något om att jag har förbättrats sedan jag kom. Kul kul. Men han försöker lära mig saker som bara kommer funka här i Japan och inte när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag måste dock erkänna att det var en sjukt härlig och häftig känsla när jag tog en offensiv retur och sedan höll bollen på raka armar över huvudet, runt omkring mig var det massa japaner som försökte slå bort bollen från mig, men ingen nådde upp. Jag kunde i lugn och ro vinka av bollen i korgen. Det är en av sakerna som helt klart inte kommer funka i Sverige, snyft.
Vi spelade 10 matcher som var 10 minuter långa. På morgonen sa värdmamma att det var bäst att jag köpte något att äta till lunch på en affär under dagen, problemet var bara att det inte fanns någon normal affär i närheten av den där skolan och alla hade matlådor med sig... Håhå jaja. Som sagt, en skola mitt ute i ingenstans. Jag visste inte att det fanns sånna platser i Japan också. Sayuri, snäll som hon är, följde med mig till en brödaffär 15 minuters promenad bort. Här är bröd och bullar samma sak. Så, efter 5 matcher och med 5 matcher till att se fram emot så kände jag att det kanske var bra att äta något med lite nyttigheter i sig. Det nyttigaste jag kunde hitta var Currybröd, äppelpaj, ananasjelly och apelsinjuice. Sista gången jag går till en basketmatch utan matlåda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar