Osaka - På flykt!

Jag har flytt till Osaka! Eller snarare blivit tvångsförflyttad?

Samma kväll som jag skrev det förra inlägget om Jordbävningen, kl 22.00, så ringde EF och sa att jag måste vara i Tokyo kl 13.00 nästa dag för att ta snabbtåg, Shinkansen, till Osaka. När jag frågade hur länge jag skulle vara där, så sa de att de inte visste, och på alla andra frågor jag hade så hade de inget svar.

Det var så jävla jobbigt, jag fick 13 timmar på mig att sova + säga hejdå till alla. Jag hade ju föraningar om att jag skulle till Osaka, men då trodde jag skulle få komma tillbaka till Tochigi efter två veckor, men det är alltså inte längre säkert. Jag hade ingen aning om jag skulle få komma tillbaka till Tochigi eller inte, om jag skulle säga hejdå till alla eller inte, det var det som var värst tror jag. Det finns en sak som jag vet i Japan, ett ställe där jag känner mig 100% säker, ett enda ställe som inte känns främmande, och det är i min värdfamiljs hus. Där känner jag mig hemma, det är min plats i Japan, där känner jag mig trygg. Där finns folk som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Jag vet var jag har dem. Utan för Tochigi finns det inte en enda person i Japan som jag känner. Nu skulle de ta ifrån mig denna trygghet och ge mig två alternativ. Åka hem eller åka till Osaka ovetandes över hur länge jag skulle vara där, om jag skulle kunna komma tillbaka till Tochigi eller tvingas börja om från början i Osaka.

Jag vill inte ge upp halvvägs. Om jag åker hem nu så finns det bara en enda anledning till det och det är rädsla. Det är därför inte ens en tredjedel av alla utbytesstudenter är kvar i Japan, och vi är bara två stycken kvar som bodde norr om Osaka när jordskalvet kom, och det är jag och Linn från Norge, jag berättar mer om henne senare. Det är för att antingen de eller deras föräldrar är rädda. Därför åker de hem.

Jag var aldrig rädd i Tochigi. Jag var inte rädd när jordskalvet kom. Det kändes aldrig som om huset skulle rasa in, och eftersom att det aldrig kändes som om jag eller någon annan i närheten skulle dö eller skadas så var jag aldrig rädd, det kändes mer som en spännande upplevelse. Det känns helt overkligt att det är så många som dött och skadats så nära Tochigi.

Jag var aldrig rädd när kärnkraftverket sprängdes. Ingen i Tochigi eller i Tokyo kommer dö av det, var så säker. Speciellt inte jag eller mina kompisar. Går jag över en traffikerad gata sätter jag mer eller mindre mitt liv på spel, det är väl ungefär lika stor chans att jag kommer dö tack vare explosionen som att jag skulle dö när jag går över gatan.

Därför kunde jag vara lugn. Innan jag fick beskedet om att jag skulle bli skickad till Osaka var jag lugn. När jag fick beskedet om att jag skulle till Osaka, då blev jag rädd. Väldigt rädd. Rädd för vad som skulle hända, vart jag skulle hamna, rädd för att jag aldrig mer skulle få se mina vänner och basketlaget på Tochigi Shounan High School och bara sticka utan att ens få chansen att säga hejdå. Det kändes hemskt. Att se hela min familj gråta kändes hemskt. Till och med min värdpappa grät. Rädd över om jag skulle få en ny värdfamilj och hur jag skulle kunna komma överens med dem, eller om jag skulle kunna få kompisar på den nya värdskolan som jag inte ens visste om jag skulle behöva gå till eller inte. Det var nära att jag gav upp där, bara lät rädslan vinna och åkte hem till Sverige, i Sverige är allt tryggt och säkert, ingenting att vara rädd över där. Men jag vet att jag skulle ångra mig om jag åkte hem nu, jag skulle bli besviken på mig själv som inte klarade av ett år i Japan, besviken över att jag lät rädslan vinna. Så jag bestämde mig för att ändå åka till Osaka och se hur det blir. OM familjen är hemsk och OM jag inte får några vänner på skolan, inte förrän dess kan jag tillåta mig själv att åka hem.

Jag mötte upp ett gäng utbytesstudenter på stationen i Tokyo på onsdagen, som alla skulle hem inom de närmaste dagarna, de skulle bara ned till Osaka eftersom att det var lättare att ta flyget därifrån. De var trevliga och vi snackade på hela vägen ned. Väl framme sattes jag på ett hotell med massa andra utbytesstudenter och delade rum med en tjej från Norge över en natt.

Nästa morgon, Torsdag, så åkte alla, exakt alla, utbytesstudenter till flygplatsen för att ta flyget hem till sina länder, förutom jag. Jag hade nu en hel dag att spendera, helt själv, i en stad där jag aldrig varit. Helt själv. Jag kände mig typ ensammast på hela jorden. Dessutom visste jag ju att om jag gick ut i Osaka så skulle jag gå vilse på några sekunder. Så jag gick upp på hotellrummet och låg där och tyckte synd om mig själv och saknade alla i Sverige och alla i Tochigi så förfärligt mycket.

Det var då jag plötsligt kom ihåg en tjej som heter Nathalie från Holland, också en EF student, som jag träffat i lobbyn dagen innan. Vi hade pratat lite snabbt, hon har bott i Osaka från start och har inga planer på att åka hem, så om jag ville så skulle hon kunna visa mig runt i Osaka sa hon. Jag skickade iväg ett mejl och fick snabbt svar. Vi skulle mötas i lobbyn lite senare samma dag för att gå någonstans och göra någonting.

Vi shoppade lite, fikade lite, pratade massor, det kändes jättebra. Nu hade jag någon i Osaka i alla fall som jag kunde lita på. Underbart kändes det.

Samma kväll kom två stycken nya utbytesstudenter, som båda skulle hem nästa dag. Så vi snackade halva natten, det var najs. Snälla flickor.

Nästa morgon så åkte de hem på morgonen och jag skulle precis skicka iväg ett mejl till Nathalie när jag fick ett samtal från EF. De sa att jag skulle hjälpa till på deras kontor under dagen och att jag skulle gå ned direkt för att äta frukost med dem. Lite lustigt kan man tycka, jag har betalat dem en helt sjuk summa pengar och de i stort sett tvingar mig att jobba på deras kontor. Logiskt? Nej. Är det inte jag som är kunden? Sedan när tvingas kunden jobba för företaget? Bra fråga. Jag har inga bra svar, och det hade väl inte EF heller, men duktig som jag är gick jag dit och markerade rubriker med markerpennor på typ 700040458 papper. Rolig fredag. Inte visste de hur länge jag skulle vara kvar i Osaka heller, nehepp.

Denna kväll kom väl "vändningen" kan man säga. Det kom en utbytesstudent från Tokyoområdet (okej, lite söder om Tokyo, Kanagawa, men ändå) som INTE skulle hem till sitt hemland. En tjej, som precis som jag, plötsligt fått besked om att behöva "fly" till Osaka och trotts detta beslutat att inte åka hem. Hon satt alltså i precis samma situation som jag. Hon är nog den enda på hela jordklotet som kan förstå precis vad jag har gått igenom under den här veckan, och jag är kanske den enda som kan förstå hennes situation. Linn från Norge. Så jag kunde ju till och med snacka Svenska med henne! Där försvann ensamheten, efter det att hon kom denna fredagskväll så var vi tillsammans hela tiden. Vi hade så underbart roligt.

Så de närmaste dagarna så gjorde vi allt möjligt tillsammans, shoppade, utforskade Osaka, tog Purikura, Karaoke, snackade skit om EF, åt alldeles för mycket godis, m.m. Vi tog igen de hemska dagarna vi precis gått igenom kan man väl säga. Vi hade ju dock ingen aning om hur länge vi skulle få springa runt och leva livet på Osakas gator, men vi visste ju att även den här lyckan skulle ta slut någon gång.

Onsdag kväll, precis en vecka sedan jag kom till Osaka, så berättade EF att de hittat en ny värdfamilj till mig och Linn. Vi skulle åka till våra nya familjer direkt på Torsdag morgon.

Min familj består nu av min Värdmamma, Keiko, som är hemmafru. Värdpappa Tatsuya som jobbar på något företag. Värdbror, Ketsuya, 7 år och gillar spel av alla dess slag och tar lektioner nästan varje kväll efter skolan i hur man räknar på en kulram... Han kan lösa jättelånga och många additioner och subtraktioner på den där kulramen hur snabbt som helst. Det var jättecoolt när han tog fram den och bara puttade till kulorna hit och dit några gånger och sedan skrev rätt svar på pappret. Värdsyster Aiko, 3 år, hennes hobby är väl typ mat. Hon pratar om mat hela tiden. Hon verkar gilla tomater.

De verkar snälla i alla fall, men jag har absolut ingen aning om jag kommer kunna flytta tillbaka till Tochigi eller inte. Det är fortfarande det jag vill. Det är vårlov i Japan nu så jag är ledig från skolan i någon vecka framöver också, men jag har absolut ingen lust att börja på en ny skola. Vi får se hur det blir. Mina föräldrar i Sverige har i alla fall sagt till EF att både jag och mina föräldrar vill att jag åker tillbaka till Tochigi. Och är det inte alltid kunden som har rätt? ;D

Om det är någon som funderat på att åka till Japan med EF, så borde ni tänka efter en gång. Jag vet inte hur alla de andra företagen man kan åka till Japan med är, men EF har inte fungerat bra för i stort sett någon. Som ni säkert märkte om ni läste igenom allt jag precis skrev, så har jag snackat med en hel del av alla EF studenter, och de allra flesta hade sin egen lilla historia om varför de mer eller mindre hatar EF. Visst, de tog mig till Japan, men jag skulle lätt kommit till Japan för lika mycket pengar om jag åkt med t.ex Explorius, AFS eller Rotary.

Nu ska jag duscha och sova. Jag har i alla fall internet nu, så ni lär höra mer av mig senare.

Ha det bra~
/Yoshia