Lagkapten - Ritsuko

Skolan startade, och så även basketträningarna. Även här hade det skett en hel del förändringar.

Först och främst: Våran lagkapten, Ritsu, som jag skrivit om en del tidigare, hade mystiskt slutat. Helt plötsligt utan att säga någonting, och jag fattade ingenting. Ingen nämnde henne något mer över huvud taget och jag vågade inte fråga något om det heller. Det kändes piss. Ritsu hade varit väldigt seriös när det kom till basket, och eftersom att våran tränare, Nakagawa-sensei (som jag förövrigt ogillade skarpt) kom väldigt sällan på våra träningar så var det oftast hon som såg till att vi sprang på, även om alla egentligen bara ville ställa in träningen och gå hem. Men samtidigt var hon ofantligt duktig, gjorde alla övningar och rörelse till 100%, mer träningsvillig människa har jag nog aldrig mött. Hon var även väldigt glad, snäll och lätt att prata med. När någon var ledsen, eller hade något på hjärtat, var det alltid henne man gick till. Det hände hela 3 gånger under tiden jag var där, att hon lämnade träningen med en annan i laget, satte sig ned i klubbrummet, och lät dem gråta ut på hennes axel. Även jag hade en period i början av året, innan jordbävningen, då jag började ifrågasätta både mig själv och varför jag inte bara slutar spela basket.

Jag blev så upprörd och arg under en träning (mycket eftersom att Nakagawa-sensei var närvarande), att jag sprang fram till honom och sa artigt, men bestämt, med gråten i halsen "Jag går till klubbrummet en snabbis". Sagt och gjort, jag sprang dit och lugnade ner mig i ca 20 minuter, då jag till sist kravlade mig iväg till hallen igen för att avsluta träningen.

Efter träningen var det ingen som sa någonting till mig, förutom Ritsu. Hon gick fram till mig, och hon frågade mig om jag var okej och hon sa att hon hoppas att jag visste att jag alltid kunde komma till henne och prata om det var något.

Jag tänkte igenom det hela och kände mig skyldig till att åtminstone försöka förklara varför jag hade gjort som jag gjorde, så jag satt mig ned och skrev ett långt mejl till henne. Jag skrev i stort sett varför jag blivit arg, men att hon inte behövde oroa sig, eftersom att jag var okej.

Jag fick ett fantastiskt fint svar, och jag har fortfarande kvar det och tittar på det ibland när jag vill finna kraft till att fortsätta.

Nu hade denna fantastiska tjej plötsligt försvunnit och jag hade inte fått chansen till att vare sig säga tack eller hejdå. Även solen har ju fläckar, och jag visste sen tidigare att Ritsu skolkade en hel del och inte riktigt orkade med studierna. Så jag trodde att hon tyckt att det blev för mycket med både basketen och studierna.

I juni, när min vistelse i Japan började lida mot sitt slut, så kom jag och Sayuri in på ämnet Ritsu när vi åkte hem från skolan en kväll. Sayuri berättade att hon inte bara slutat i basketklubben, hon hade, till min stora förvåning, även hoppat av skolan. Wtf liksom?? En av mina största förebilder hade alltså helt plötsligt hoppat av skolan, utan att säga ett ord till varken mig eller Sayuri.

Jag har än idag inte en aning om vad som blev av henne eller vad hon gör just nu, och jag har inte kunnat varken tacka henne eller säga hejdå.

Det känns piss. Jag får bara hoppas att hon är lycklig, och fortfarande spelar basket där ute någonstans.

/Yoshia