Jag ville verkligen vinna de där matcherna vi spelade idag. Men vi förlorade båda. Så jävla surt! Mot Härnösand dessutom. Dumma Härnösand. För er som har följt bloggen vet hur mycket jag skulle vilja vinna mot dem. Kolla bara här och här. När jag kommer tillbaka från Japan, då ska jag få min efterlängtade revansch. Jag kan knappt vänta... Jag vill verkligen krossa dem. Jag vill verkligen bara springa fram till dem och smälla till deras hånleende små ansikten. Och vad är det värsta? Vi fick en medalj. Vi fick en fucking medalj! Varför? För att vi kom tvåa av två lag i värsternorrlandsmästerskapen. HA! Vilket skämt. En medalj för att vi förlorade. Det känns inte bra någonstans. Nu har jag i alla fall ett föremål att ta ut min ilska på. Fucking medalj...
Jag hatar att förlora mot Härnösand.
Men mitt i denna ilska och besvikelse. Jag sitter i bilen på väg hem, lyssnandes på denna låt, så ser jag något som får mig att le igen. Ett dike fullt med tussilago. Min eftermiddag var räddad.
Jag med!! Men det är som om vi får nån spärr när vi spelar match... Men vi har ju inte heller spelat så många matcher i år. Tänk om vi hade spelat dubbelt så många, då hade det blivit nått :)
SvaraRaderaOuch.
SvaraRaderaHälften av min släkt bor typ i Härnösand ;D
Agnes: precis! En match till direkt efteråt och vi hade slagit skiten ur dem! ;D
SvaraRaderaSaya: Haha, inget ont om dem! ;) Jag känner också trevligt folk i Härnösand, och Härnösands-laget är säkert också trevliga om jag skulle lära känna dem. Det är bara det att vi är så jämna med dem, vi kan vinna över dem och ändå gör vi inte det! Det är så frustrerande...